Läs senare

Digitaliseringen kräver statligt stöd

DebattKommunerna är olika väl förberedda för digitaliseringen i läroplanerna. Det betyder att Sveriges elever får mycket olika förutsättningar. Ge Skolverket ett tydligare ansvar för att stödja huvudmännen, uppmanar Karin Berg.

17 Nov 2017
Illustration: Ulf Frödin

När jag kom tillbaka till min arbetsplats efter sommaren väntade inte bara ett nytt läsår, utan också nya utmaningar i form av nya skrivningar i läroplanen gällande digitaliseringen. Dessa skrivningar börjar gälla först hösten 2018, men implementeringsprocessen skulle vi starta nu. Det är en hel del nytt centralt innehåll som kurserna ska innehålla. Nya kunskaper som behöver förvärvas för väldigt många lärare och nya pedagogiska utmaningar. På min skola möttes vi av rektorer som läst de nya skrivningarna och som planerat för dem utifrån sina egna kunskaper. Ämneslagen sattes nästan direkt i arbete med att sortera ut vad som var nytt och vilken typ av fortbildning lärarna skulle kunna tänkas behöva. En grupp tillsattes för att reda ut om vi hade rätt verktyg, föreläsningar bokades och utbildningar efterforskades.

På många sätt kan jag tycka att jag har tur. Min skola har numera en organisation för att lärare och rektorer ska kunna lära om och lära nytt. Samtidigt vet jag att min skola skiljer sig från andra skolor i kommunen. I min kommun finns ingen utarbetad plan för hur man ska möta de nya digitaliserade utmaningarna. På förvaltningsnivå tycker man i stället att detta är en fråga för varje rektor. Denna inställning har lett till att de förändringar som träder i kraft hösten 2018 gått väldigt många skolor förbi. Det skapar på sikt vitt skilda förutsättningar på kommunens skolor.

Debattören:

Karin Berg, lärare i svenska och religionskunskap på Schillerska gymnasiet, Göteborg.

På Malmös gymnasieförvaltning däremot ligger man långt fram. Där har förvaltningen tagit ett övergripande ansvar i att se till att personalen har eller ska få den kompetens som krävs. Att skolorna har den teknik som behövs och att rektorerna har kunskap om hur de ska leda utvecklingen. Den satsning och den organisation som Malmö skaffat sig gällande förändringarna i läroplanen borde göra andra huvudmän både nervösa och avundsjuka.

Själv ser jag med oro på utvecklingen. För när så här viktiga frågor lämnas till huvudmannen att ta ansvar för, trots att vi vet efter otaliga undersökningar att huvudmännen är olika rustade att kunna ta detta ansvar, är det eleverna som i slutändan drabbas. Det kommer helt uppenbart vara stora skillnader på vilken undervisning och vilken kompetens som skolorna kommer att ha runt om i landet. Ändå tycks vi blunda för den bristande likvärdigheten och det faktum att den enskilde läraren på många håll lämnas ensam i att ta ansvar för att skaffa sig den kompetens som krävs för att inte just eleverna ska drabbas. Det är inte rimligt.

I flera år nu har vi pratat om att skolan måste bli en lärande organisation som kan lära om och lära nytt. Att erfarenheten systematiskt ska beprövas och att undervisningen ska vila på vetenskaplighet. Att lärare hela tiden utvecklas. Vi har utrett och rapporter har skrivits. Ändå tycks vi inte förstå att en organisation där förändringar kan göras och tas emot och implementeras kräver en förändring av alla i hela skolorganisationen.

Lärarna ensamma kan inte stå för den förändringen. Politikerna måste ge Skolverket ett tydligare uppdrag att stödja huvudmännen i förändringsprocesser. Huvudmännen måste förstå att det är deras arbete att stötta rektorer och ge dem förutsättningar att kunna leda förändringen på skolan. Först när det är på plats kan lärarna börja förändra.

Jag hoppas verkligen att jag har fel, men jag är ganska säker på att eleverna hösten 2018 kommer att gå till skolor med vitt skilda förutsättningar att leverera den undervisning som vi demokratiskt bestämt ska bedrivas.

Det är inte värdigt ett land som strävar efter att skolan ska vara likvärdig.

ur Lärarförbundets Magasin