Läs senare

Diagnos: Lindrig utvecklingsstörning

De senaste tio åren har antalet elever i särskolan fördubblats. Många anser att den vanliga grundskolan borde kunna ta hand om elever med svag teoretisk begåvning. Men hur ska det gå till?

06 Maj 2010
Diagnos: Lindrig utvecklingsstörning
Foto: Thomas Fröhling

Foto: Linda ForsellAllt fler elever som har bristande inlärningsförmåga får i dag diagnosen lindrig utvecklingsstörning. Men den diagnosen är den svåraste av alla att ställa, säger barnhabiliteringsläkaren Elisabeth Fernell. Ändå är det den som ställs mest lättvindigt. Antalet inskrivna i särskolan har fördubblats på bara tio år. Hur kan det ha blivit så?
– Hela samhället är i dag kognitivt krävande. Men det betyder inte att fler barn har en utvecklingsstörning. Det är skolan som bättre skulle behöva anpassa sig efter elevernas behov.
Under en period i mitten av 2000-talet var Elisabeth Fernell skolläkare vid ett par gymnasiesärskolor i Stockholm:
– Samtliga elever i gymnasiesärskolan hade inlärningssvårigheter. En del hade stora koncentrationssvårigheter. Några remitterades till särskild mottagning för ställningstagande till medicinering för koncentrationssvårigheterna. Andra hade svårigheter inom autismspektrumområdet. Några hade dyslexi. Men alla i gymnasiesärskolan uppfyllde inte de kriterier som finns angivna för lindrig utvecklingsstörning.
Elisabeth Fernell menar att de elever som ligger inom den nedre delen av normalvariationen, och som därigenom har sämre förmåga till abstrakt, teoretiskt tänkande, inte klarar skolans mål. Vem är då dessa mål gjorda för?
– När man säger att ”alla ska klara målen” skriver man in en orimlighet i läroplanen. Om en skola har många elever som inte klarar målen så betyder det inte per automatik att skolan har dåliga pedagoger. Snarare är målen satta utifrån kriterier som kanske inte är helt genomtänkta. Det är som att säga att ”alla ska klara störtloppsbacken”. Det kommer alltid finnas en grupp med svag teoretisk begåvning. Skolan måste vara anpassad även för dem.

Samma tankar har Kristina Szönyi. Hon är fil dr i pedagogik och arbetar för närvarande som FoU-samordnare vid specialpedagogiska skolmyndigheten.
– Skolan bygger på ett systemfel. Den är uppbyggd efter tanken att det finns normalelever och att det är dessa som lärarna ska undervisa. De som faller ur ramen blir direkt någon annans ansvar.
I sin forskning har hon visat att ur elevernas egen synvinkel är kategoriseringen av elever många gånger ett större problem än deras faktiska funktionsnedsättning:
– Man säger sig värna om de elever som har störst behov av stöd genom att anslagen för deras utbildning är större i särskolan, men eleverna själva bär också med sig konsekvenserna av den här kategoriseringen genom hela livet.
 I det nya förslaget till skollag trycker man, hårdare än tidigare, på att särskolan ska vara skolformen för elever med utvecklingsstörning. Det betyder att dessa elever inte kan förvänta sig stöd i grundskolan.
– I förslaget finns en naiv tilltro till att allt går att mäta, säger Kristina Szönyi. Men osäkerheten om hur man verkligen mäter intellektuell förmåga kvarstår ju. Exempelvis behöver elever med utländsk bakgrund och intellektuella svårigheter stöd, men att ha behov av stöd behöver inte vara detsamma som att ha behov av en diagnos. Hur ska vi se till att de får det stöd de behöver? Testerna kräver ju en språkförståelse som de ofta inte har.
Bedömningen av dem som ligger på gränsen mellan ”svagbegåvning” och ”lindrig utvecklingsstörning”, och som därmed befinner sig på gränsen mellan särskola och grundskola, är svår. Svårigheten ökar om eleven har en utländsk bakgrund med både språkliga och kulturella olikheter.
Marie-Helene Ahnborg är inspektionsdirektör vid Skolinspektionen och ansvarig för den nya skriften Vässa
pennan med en redovisning av områden där skolor har gemensamma brister.
– När de gäller att ge stöd till elever med särskilda behov har de flesta skolor ett fåtal standardlösningar som de använder sig av. De har svårt att skapa ett individanpassat stöd. De är dessutom dåliga på att följa upp om stödet till eleven fungerar.
Skolinspektionen anser inte att bristerna i det individanpassade stödet till eleverna i första hand handlar om ekonomiska resurser. Ofta är det i stället brister i den pedagogiska miljön som leder till att eleven får problem. Marie-Helene Ahnborg:
– Lärare formulerar det som att ”man inte vet vad man ska göra, att man saknar verktyg”. Eftersom skolan har ett uppdrag att finnas till för alla barn och ge utbildning anpassad efter barns behov måste de här verktygen finnas. Vi vill uppmuntra skolorna att pröva nya vägar, ändra sin organisation, sina metoder och sitt arbetssätt.
Enligt Skolinspektionen är det väldigt sällan man kan säga att ”den här skolan är alltigenom bra eller dålig”. Det finns skolor som tar det här på största allvar. Det finns också stora skillnader mellan skolor i samma kommun och till och med inom delar av samma skola. Eftersom resultatet är beroende av vad lärarna gör, så är det i mångt och mycket en arbetsledarfråga.
Men det är inte så att alla barn som behöver en diagnos får det. I en del områden är diagnoser fortfarande mycket ovanliga. Vid Apelgårdsskolan på Rosengård i Malmö är det bara runt 50 procent av eleverna som klarar
målen. De andra går efter högstadiet vidare till gymnasiets IV-program.
Susanne Elm är skolkurator där:
– Hos oss har nästan ingen elev en diagnos. Inte ens neuropsykiatrisk sådan.

På Apelgårdsskolan går cirka 350 elever. Någon enstaka elev har svenska som modersmål, men majoriteten av eleverna talar arabiska eller albanska. Föräldrarna vill ofta inte alls medverka till utredning av sina barn. Det medför att Apelgårdsskolan inte får del av
de extra resurser som en högre andel diagnosticerade elever, integrerade i
vanliga klasser skulle ha medfört.
Enligt Susanne Elm finns inga särskilda undervisningsgrupper på Apelgårdsskolan. Man har bara använt sig av elevassistent i något enstaka fall.
Hon berättar om ett barn som flyttat till hennes skola och som vid tidigare utredningar vid andra skolor har ansetts höra till särskolan.
– Det här handlar om barn som far otroligt illa i vanlig skolmiljö. Om man inte kan klockan när man går
på högstadiet, inte kan läsa sitt schema så att man förstår i vilket klassrum
man ska befinna sig i, då borde man nog fråga sig om eleven kanske inte skulle ha det bättre som särskoleelev.
Det är inte ovanligt att barnen på Apelgårdsskolan kommer till Susanne Elm och gråter.
– De läser läxor tills de stupar på kvällarna utan att förstå vad de läser. De är helt utmattade. Och deras föräldrar lägger för det mesta ansvaret på lärarna. Det är deras fel att barnet inte lär sig som det borde. Till sist tystnar barnen helt. Och låtsas att de förstår.
Vi har elever här som inte har godkänt i ett enda ämne, men som går i skolan varje dag. För skolan är ändå en trygg punkt, en tillhörighet.

Susanne Elm tycker att bra steg på vägen vore att de här eleverna kunde få ett enda klassrum att komma till vid samma tidpunkt varje dag. Och med få, engagerade lärare.
– Jag tror på bärande relationer som en framgångsfaktor för motivation och inlärning. Och trygghet. Det borde alla elever kunna få även om de inte har en diagnos.
På Rosengård är det vanligt att föräldrarna inte vet vilka rättigheter deras barn har. Dessutom vill de inte stöta sig med skolsystemet. Därför är det få som anmäler till Skolverket.
I förslaget till ny skollag ligger en möjlighet för föräldrar att kunna överklaga skolans beslut om att inte ge extra stöd till deras barn. Kristina Szönyi tror att skolorna till att börja med kommer att avslå önskemål om stöd bara för att få frågan prövad. Och att en diagnos förmodligen kommer att vara ett grundkrav från skolans sida.
– Framöver kommer det vara viktigare än någonsin att barn med funktionsnedsättning föds med ”rätt” föräldrar. Föräldrar som klarar av att överklaga beslut, driva en process.
Den förmågan är inte rättvist fördelad i samhället.

Felaktig diagnos
I Sverige föds varje år runt 100 000 barn. På åttiotalet gjordes stora undersökningar, bland annat i Göteborg, som visade att 0,4 procent av barn i skolåldern hade diagnosen lindrig utvecklingsstörning. Den kommunala variationen är stor i dag, i vissa kommuner är så många som 4 procent av eleverna inskrivna i särskolan. Under hösten dök skandaler upp i kommun efter kommun. Barn som felaktigt fått diagnosen ”lindrig utvecklingsstörning”. Några exempel:
Sveriges Televisions ”Uppdrag Granskning”
gjorde ett reportage om fyra pojkar i Vellinge kommun som hade fått diagnosen lindrig utvecklingsstörning av skolan, en diagnos som senare visat sig vara felaktig.
Ungefär samtidigt dömdes Hässleholms kommun att betala ut skadestånd till en pojke som felaktigt gick i särskola under sex år. Det visade sig att han inte var utvecklingsstörd och han går i dag på en vanlig gymnasielinje.
I Uppsala har elever som inte ens på papperet haft diagnosen utvecklingsstörning placerats i särskolan.
I Trosa har en icke-legitimerad psykolog på kommunens uppdrag utrett sextio barn. Flera av dem har placerats i särskola. Nu när psykologens bristande behörighet att utföra utredningar har upptäckts måste alla utredningarna göras om.

 

ur Lärarförbundets Magasin