Läs senare

»Det finns ingen anledning att hata«

PorträttetLäraren stod plötsligt framför henne med en yxa. I elva dagar svävade rektorn Elisabeth Nilsson mellan liv och död. Snart två år efter händelsen är hon fortfarande sjukskriven.

03 Mar 2017
Foto: Jonatan Stålhös

Det är lördag i Kristi Himmelsfärdshelgen 2015. Elisabeth Nilsson, rektor på Dragonskolan i Umeå, är ute i sommarstugan på skäret tillsammans med sin man. Telefonen ringer. En av lärarna på skolan har kört på tre ungdomar, rattfull.

Det är början på en händelse som kommer att förändra Elisabeth Nilssons liv.

Elisabeth Nilsson har en lång karriär inom skolan bakom sig. Hon började som fritidspedagog och vidareutbildade sig så småningom till studie- och yrkesvägledare. Efter många år på Dragonskolan, Umeås största gymnasium, var hon med och byggde upp skolans Teknikcollege, ett samarbete såväl med det lokala näringslivet som med fyra andra Norrlandskommuner och Japan. Med sitt starka engagemang för att koppla ihop skolan med arbetslivet, och sina kunskaper om just Teknikcollege, var det en naturlig följd att hon gick vidare från projektledare till rektor.

Jag var stark tidigare men händelsen har stärkt mig ytterligare. Nu är jag inte rädd för något, inte ens för döden.

– Studie- och yrkesvägledare är ett underbart yrke, att få möta ungdomar och stötta dem inför framtiden är fantastiskt. Min ambition var aldrig att jag skulle bli rektor men när tjänsten blev ledig så kände jag att det var dags och att jag hade stöd för det bland mina kollegor.

Vi sitter i vardagsrummet. En blek midvintersol faller in genom de höga fönstren. Elisabeth Nilsson har dukat fram kaffe, frukt och en chokladask. Hon rör sig lätt och snabbt i köket och det är omöjligt att se att hon var nära att bli ihjälslagen för bara ett och ett halvt år sedan. Att hon fick upprepade slag mot huvudet med en yxa och att hon som en följd av det har haft två livshotande anfall av epilepsi.

Elisabeth Nilsson

Ålder: 62 år.

Bakgrund: Fritidspedagog, studie- och yrkesvägledare, projektledare och senare rektor för Teknikcollege i Umeå.

Gör nu: Sjukskriven efter en grov misshandel 2015.

Intressen: Korsord, inredning, promenader och att pyssla i sommarstugan. Har börjat sy igen och tar gärna en biltur med maken.

– Det syns inte nu när håret växt ut men jag har fullt med ärr över hela huvudet. Eftersom jag försökte skydda mig med händerna så har jag en del ärr där också. Och här har jag en skena inopererad som stöd, säger hon och visar på höger underarm.

Epilepsin verkar vara i schack nu tack vare bra medicinering. Hon sover gott om natten, har inga mardrömmar och är inte rädd att gå ut på stan.

– Jag har börjat få på mig örhängena själv men det tar kanske tjugo minuter. Sy är också svårt, men jag tycker om att sy och jag är ganska tjurig.

Starka ljud är besvärande och hon känner själv att hon ibland har svårt att få fatt i orden men det är inget som hennes närmaste märker av.

– Fast jag vet ju inte om de säger så bara för att vara snälla, säger hon och skrattar.

Själv spekulerar hon i om det kan höra ihop med att hon faktiskt inte jobbar längre. Hon är fortfarande sjukskriven och vardagstempot har sjunkit avsevärt sedan händelsen den där dagen i maj 2015.

Elisabeth Nilsson har alltid jobbat mycket. Arbetsdagen som rektor började redan hemma i lägenheten tidigt på morgonen. Efter stunden med kaffe och morgontidning gick hon igenom sin mejlkorg och förberedde sig inför dagen.

Elisabet Nilsson är inte rädd för att gå ut och känner heller ingen bitterhet mot mannen som skadade henne.
Foto: Jonatan Stålhös

– Jag trivdes med den rutinen. När jag kom till skolan vid åtta hade jag redan betat av en del och kunde ägna mig åt de lärare och elever som kom in på rummet för att prata. Och eftersom min man jobbar borta i veckorna så kunde jag också stanna lite längre på kvällarna, berättar hon.

Även om siktet aldrig var inställt på att bli chef så var jobbet som arbetsledare för teknikprogrammets 35 lärare något hon trivdes bra med.

– Det är otroligt stimulerande att vara ledare. Det är ett ansvarfullt och viktigt jobb. Men har man inte med sig lärarna så går det inte. Jag tror på delaktighet. Ju mer delaktiga lärarna är desto mer motiverade blir de att göra ett bra jobb.

Elisabeth Nilsson pratar om vikten av att visa ödmjukhet inför dem man träffar, om att ha ett stort hjärta. Men samtidigt betonar hon att man inte kan ”mesa med” som chef. Under åren har hon lärt sig att inte backa från tuffa beslut.

– När man jobbar med människor vet man aldrig vad som kan hända, det är utmanande. Jag är inte säker på att jag alltid gjort rätt men av misstagen så lär man sig också.

Något av det första som väntade henne som nytillträdd rektor var två komplicerade personalärenden med tuffa beslut som följd. Så när samtalet kom till stugan den där lördagen visste hon att det var en svår uppgift hon hade framför sig.

Elisabeth Nilsson ringde upp läraren och hade kontakt med honom ett par gånger på söndagen. Han var förtvivlad och ångerfull och de bestämde att de skulle ses hemma hos honom på måndagen.

– Det var ett bra möte. Vi pratade om hans psykiska svårigheter som jag kände till sedan tidigare och jag fick också reda på att han hade haft problem med alkohol den senaste tiden.

Elisabeth Nilsson erbjöd sig att skjutsa läraren till sjukhusets psykiatriska avdelning och de kom överens om att det skulle ske på onsdagen. Men när hon kom tillbaka till skolan på eftermiddagen möttes hon av oroliga avgångselever. Det var bara några dagar kvar av terminen och de undrade hur det skulle gå med betygen.

Elisabeth Nilsson beslöt att åka tillbaka hem till läraren dagen därpå för att ta del av hans betygsunderlag. Den här gången tyckte en kollega att det kunde vara lämpligt att de var två så han följde med. Men när de kom fram var det ingen hemma. De ringde och lämnade ett meddelande på telefonsvararen.

– Jag kan nog vara ganska snabb och impulsiv ibland. Så senare på tisdagseftermiddagen, när läraren ringde tillbaka och sa att han var hemma och att jag kunde komma, var det ingen tvekan om att jag skulle fara dit. Min kollega ville följa med igen men jag sa att det gick bra, jag kunde ju bara svänga förbi på vägen hem. Jag kände också att det kunde vara jobbigt för läraren att vi var två i den här situationen, jag ville inte utsätta honom för pinsamheter.

Trots det våldsamma angreppet mår Elisabeth Nilsson i dag relativt bra. Men hon har insett att hon inte kommer att kunna återgå till jobbet i skolan.
Foto: Jonatan Stålhös

Även det här mötet går till en början bra. De pratar om undervisningen och Elisabeth Nilsson får med sig pärmarna med betygsunderlag. Men just när hon ska gå ställer sig mannen plötsligt i vägen framför ytterdörren. Han har en yxa i handen och slår ett slag mot hennes huvud.

– Den person som står framför mig är en helt annan än den jag känner. Han har förändrats på en sekund och går inte att nå.

Elisabeth Nilsson inser att hon inte kommer att komma ut genom dörren utan flyr ut på balkongen. Mannen följer efter och fortsätter att slå yxan mot hennes huvud. Totalt träffade han hennes huvud tio gånger. Till slut går han tillbaka in i lägenheten och Elisabeth Nilsson sjunker ner på en stol.

– Jag var helt övertygad om att jag skulle dö och jag minns att jag tänkte att det var så hemskt att det skulle ske på det här viset.

Elisabeth Nilsson tystnar och sjunker tillbaka i fåtöljen. Hon försöker att inte tänka så mycket på det som hänt men de gånger hon berättar är det svårt att hålla tårarna tillbaka.

Elisabeth Nilsson svimmade av på balkongen. Folk utanför på gården som såg händelsen larmade ambulans och polis. Det närmsta dygnet opererades hon flera gånger och det dröjde elva dagar innan man lyckades väcka henne. För läkarna är det ett under att hon överlevde. Tre av slagen var så allvarliga att de kunde ha dödat henne.

– Sedan jag vaknat upp har det bara varit glädje, bara glädje. Jag var lite gruvsam för hur det skulle vara att komma hem, för det hände ju bara ett kvarter härifrån, men jag sov så bra första natten. Det var härligt.

Elisabeth Nilsson är inte bitter och hyser inget agg mot mannen som skadade henne. De kände varandra sedan många år, de hade inga schismer och hon vet att han uppskattade henne som chef. Hon beskriver det som att det som hände inte hade något med henne att göra.

– Han är sjuk och det går inte att vara arg på en person som inte kan styra över sin sjukdom. Det finns ingen anledning att hata. Men det är klart att jag funderar på om jag kunde ha upptäckt något, om jag som chef kunde ha agerat annorlunda.

Elisabeth Nilsson återkommer till sin egen personlighet som snabb och impulsiv. Så här i efterhand kan hon konstatera att hon aldrig borde ha gjort hembesöket på egen hand. Hon skulle ha kontaktat personalavdelningen, rehabiliteringen eller andra kollegor i stället för att ta hela ansvaret själv som hon gjorde.

Men hon har också insett betydelsen av att lyssna, något hon tycker att hon har blivit bättre på det senaste året.

– Är det något råd jag kan ge är det att ta sig tid, till exempel vid utvecklingssamtalen, att lyssna och känna in om det är någon som gungar. I det här fallet tänkte jag att det räckte med den kontakt han redan hade med psykiatrin.

– Han var dessutom en person med stark integritet, som höll avstånd, vilket gör det hela lite svårare. Man måste ju samtidigt ha respekt för människor och låta dem ha sitt privatliv. Hur mycket kan man lägga sig i? Det är ett svårt dilemma.

Förra hösten var Elisabeth Nilsson övertygad om att hon skulle komma tillbaka till Dragonskolan men nu vet hon att det inte är aktuellt.

– Mitt jobb har gett mig så mycket och till en början hade jag inte alls avskrivit det. Men nu säger läkarna att jag inte bör utsätta mig för stress. Jag har varit ute i klasserna och hälsat på, det var roligt men nej, jag kommer inte tillbaka.

Sedan händelsen den där försommardagen för snart två år sedan har hon haft stort stöd från olika håll. När hon låg på sjukhus kastade folk in blommor på gården och hennes avgångselever hade en skylt på studentflaket med en hälsning till henne. Trots det som hänt tycker Elisabeth Nilsson att hon har ett bra liv. Hon promenerar varje dag, träffar vänner, löser korsord, läser när hon orkar.

– Delvis har jag fått en annan livssyn. Jag var stark tidigare men händelsen har stärkt mig ytterligare. Nu är jag inte rädd för något, inte ens för döden.

– Jag kan inte påverka det som hänt. Det jag kan påverka är här och nu och framtiden. Det är inte fråga om att jag ska glömma men det jag kan göra är att bearbeta och dela med mig av det som hänt för att visa att det går att få ett bra liv även om man varit med om jobbiga händelser. Det är inte kört.

ur Lärarförbundets Magasin