Läs senare

”Det behövs en saklig pedagogisk debatt”

DebattJonas Linderoth efterlyser en återupprättelse av den undervisande lärarrollen. Här svarar han på Tomas Kroksmarks debattinlägg i förra numret av Pedagogiska magasinet.

08 Dec 2016

Tomas Kroksmark ifrågasätter i Pedagogiska magasinet nr 3/16 min ståndpunkt att forskare och lärarutbildare bör ta en självkritisk titt i backspegeln. Jag menar i min bok Lärarens återkomst att delar av svensk utbildningsvetenskap aktivt lanserat en konstruktivistiskt inspirerad pedagogik som reducerar lärare till att bli handledare, coacher och uppgiftsadministratörer. Något jag är kritisk till eftersom jag menar att detta bidragit till att avprofessionalisera läraryrket. Jag efterlyser därför en återupprättelse av den undervisande lärarrollen.

Ulf Frödin

Kroksmark berör i sin kritik aldrig denna sakfråga. I stället menar han att eftersom kunskap ständigt förändras är det meningslöst att bedriva självkritik mot de idéer man i ett tidigare historiskt skede varit med om att föra fram. För Kroksmark är kunskaper flyktiga konstruktioner och frågan om vad som är rätt och vad som är fel därför ointressant. Jag kan inte nog uttrycka det kunskapsteoretiska avgrundsdjup som finns mellan mig och Kroksmark. Det handlar om den avgörande skillnaden att jag ser sanningsbegreppet som centralt för vetenskaplig kunskapsbildning. Jag är en av de som menar att kunskaper (trots att de förändras över tid och är begreppsberoende) i högre eller lägre grad svarar mot egenskaper i världen som är oberoende av föreställningar och uppfattningar.

Kroksmark använder ett hypotetiskt exempel i sagoform för att lägga fram sin kritik. Sagan inleds med meningen: ”Det var en gång en ortoped. Hon arbetade på det mest statusfyllda universitetssjukhuset i landet.” Eftersom ortopeden i Kroksmarks sagoexempel var en produkt av sin tid och miljö så hade hon inget ansvar för att de behandlingsmetoder hon använde inte var lika effektiva som de som 20 år senare utvecklats. Den distinktion som Kroksmark dock missar är skillnaden mellan att förfina och utveckla evidensbaserade metoder (vilket är fallet i exemplet) och att bygga sin praktik på helt felaktiga grunder vilka kan åsamka skada. Vi kan ta ett icke-hypotetiskt exempel från kirurgins värld:

Det var en gång en kirurg. Han arbetade på det mest statusfyllda universitetssjukhuset i landet. Utan tillräcklig evidens valde han att operera in luftstrupar i plast på sina patienter. Det visade sig vara en riktigt dålig idé och kirurgen ställdes till ansvar för sina handlingar.

Det kan tyckas hårt att likna den konstruktivistiskt inspirerade pedagogikens framfart i skolan vid denna skandal, naturligtvis har sanktionerandet av en handledande lärarroll inte lett till att människor har dött. I Lärarens återkomstmenar jag dock att dessa idéer bidragit till en mindre likvärdig skola där barn och ungdomar berövats rätten till en god utbildning. Inte minst genom att dessa idéer kunnat fungera som en ideologisk överbyggnad till flera av de materiella reformer som genomförts i svensk skola i samband med och efter Lpo 94.

I min bok berättar jag om den pedagogiska tidsanda som rådde under andra halvan av nittiotalet och början på tjugohundratalet. Företrädare för utbildningsvetenskapen hade en självbild av att skolan och lärarrollen behövde reformeras i sina grundvalar. Det var därför legio att misstänkliggöra den befintliga lärarkåren. Jag gick själv lärarutbildningen under denna period och hade faktiskt Kroksmark som en av mina lärarutbildare. Han föreläste för ett par hundra lärarstudenter om ett begrepp han kallade ”den didaktiska parentesen”. Med detta avsågs en utbildningshistorisk epok då forskare i pedagogik inte hade bidragit med några relevanta kunskaper. Enligt Kroksmark sträckte sig perioden från Comenius fram till några av hans egna texter. Detta var ett av flera liknande budskap i min utbildning som gick ut på att göra sig av med tidigare generationers erfarenheter och framställa nuet som en upplysningstid. En typ av budskap som vi i dag, med facit i hand, har all anledning att ifrågasätta.

Tyvärr ligger självkritik och konstruktiv dialog inte för Kroksmark som inte klarar att hålla sig från personangrepp. Han beskriver mina argument som ett ”flagrant uttryck för bristande kunskaper”, menar att jag saknar ödmjukhet och kallar mig ”den skamfulle professorn”. Det är tråkigt att de stora och viktiga frågor som jag försöker lyfta i min bok på detta sätt ”trumpifieras”. Givet den svenska skolans kris är den här typen av försök till karaktärsmord från en pedagogikprofessor direkt sorglig.

Det hela blir inte bättre av den gemensamma historia jag och Kroksmark har. Jag var den som i samband med en debatt här i Pedagogiska magasinet upptäckte att Kroksmark korrumperat den vetenskapliga fackgranskningen i en tidskrift han drev. Ett fall som ledde till att Kroksmark fälldes av sitt eget lärosäte för vetenskaplig oredlighet och som säkert har haft och har negativa konsekvenser för Kroksmarks karriär. Exempelvis har Kroksmark till följd av oredlighetsärendet stoppats från att vara opponent på en avhandling vid Göteborgs Universitet. Det är beklagligt att Pedagogiska magasinet på detta sätt görs till en arena för akademiska vendettor. Lärares förtroende för oss utbildningsvetare riskerar att försämras ytterligare.

I en tid där svensk skola har en rad komplexa och svårlösta problem behövs en saklig pedagogisk debatt som inte fastnar i samma hjulspår eller hemfaller till härskartekniker och kränkningar.

ur Lärarförbundets Magasin