Läs senare

Det är skillnad på en teori och ett perspektiv

Den sociokulturella traditionen kan inte ses som en manual för undervisning och lärande. I stället står den för ett perspektiv som gör det möjligt att studera och utveckla lärande inom många olika fält, skriver Roger Säljö i sitt svar på Joel Andrés och Susanna Salmijärvis debattartikel i förra numret av Pedagogiska magasinet.

12 Maj 2011

Illustration: Ulf Frödin
Under rubriken ”Lärandeteori som akademisk fernissa” diskuterar Joel André och Susanna Salmijärvi det sociokulturella perspektivet på lärande och utveckling i föregående nummer av Pedagogiska magasinet (nr 1/11, se länk till höger). Som utgångspunkt för sin diskussion väljer de två böcker som jag författat, dels Lärande i praktiken, dels Lärande och kulturella redskap. Kritiken går ut på att André och Salmijärvi inte förstår vad en teori om lärande är, att den sociokulturella traditionen inbjuder till kunskapsrelativism, bortser från individens roll, att presentationen av traditionen inte grundas på empiri och att ”implikationerna för bedömning eller betygsättning” är oklara. Dessutom menar författarna att försöken att begreppsligt precisera lärande är omotiverade, ”då vanlig svensk vokabulär redan tycks innehålla en fullgod begreppsapparat för området i fråga”. En intressant premiss för argumentationen är tillika att författarna menar sig göra en ”närmare granskning av vad som faktiskt står” i böckerna; något behov av att se den egna läsningen som en tolkning synes inte föreligga, vad som ”faktiskt” står där är författarna klara över.

Det är knappast intressant för Pedagogiska magasinets läsare att höra om alla de sätt på vilka jag är i grunden oenig med André och Salmijärvi. Mer givande är kanske att bidra med några få kommentarer om vad perspektivet innebär och att försöka undanröja några av de missförstånd som kan uppkomma.

André och Salmijärvi förefaller dra slutsatsen att det som står i Lärande i praktiken är en teori om lärande som ska tillämpas rakt av. Som framgår redan av underrubriken till Lärande i praktiken, väljer jag dock genomgående att tala om ett sociokulturellt perspektiv. Framför allt är jag, hoppas jag, noggrann med att påpeka att det inte rör sig om en teori. Det är viktiga skillnader i anspråk mellan en teori och ett perspektiv. Det sistnämnda förhåller sig exempelvis till flera olika fält, och lärande och utbildning rör många olika frågor.

Det avgörande problemet i Andrés och Salmijärvis läsning tycks vara att de förväntar sig att Lärande i praktiken skulle förespråka ett normativt perspektiv på hur undervisning ska gå till; de synes förvänta sig en handbok. Just detta var avsikten att boken inte skulle vara. Som är vanligt i den sociokulturella traditionen – och hos John Dewey och andra – utgår man ifrån att meningsskapande och lärande är vardagliga företeelser som finns i många olika verksamheter: i samtalet vid matbordet, i chattrummet, på arbetet, i klassrummet, vid läxläsningen och i andra aktiviteter. Lärande är en del av människors vardag och liv och inte enbart en konsekvens av undervisning. Lärande i praktiken förespråkar således inte någon generell normativ modell för Undervisning. Den har i stället ett analytiskt kunskapsintresse; den är menad som en text om pedagogik, inte i pedagogik. På samma sätt som man som företagsekonom introduceras till organisations-teorier eller en psykologstuderande inledningsvis möter olika teorier om minne eller om terapier, är Lärande i praktiken en introduktion till en av de numera klassiska traditionerna för analys av lärande och utveckling.

Att man börjar sin bekantskap med teoretiska traditioner på detta sätt torde inte vara ovanligt i högre utbildning. Detta betyder inte heller att jag menar att de normativa konsekvenserna av ett sociokulturellt perspektiv för undervisning är oviktiga eller ointressanta. Tvärtom, att resa sådana frågor om hur man når undervisningsmål är angeläget. Men jag känner själv en viss motvilja mot att ta teoretiska perspektiv som enda grund för att påstå hur undervisning ska bedrivas. Hur man organiserar lärande och elevers engagemang är avhängigt av många faktorer som har att göra med innehåll, mål, tid till förfogande och andra förutsättningar. Det är en sak att lära sig urskilja taktart i musik, en annan sak att tillägna sig kunskaper om sambandet mellan koldioxidutsläpp, havsvattens surhetsgrad och konsekvenserna för levande organismer, och ytterligare annat att vänja sig vid hur aritmetiska och geometriska serier fungerar och vad man kan använda dem till. Didaktiska upplägg kan inte enbart bestämmas av teoretiska antaganden om lärande, däremot vilar de alltid på föreställningar om lärande och man kommer inte undan sådana ställningstaganden. I lärares kompetens ligger att de skapar de upplägg som är rimliga och produktiva inom de ramar man arbetar, och föreställningar om lärande är en del av dessa överväganden. I mina mer idealistiska stunder menar jag också att just förmågan att se vad en situation innebär och möjliggör i termer av lärande (och även om den äger rum utanför undervisning) är något som utmärker den som har tillgång till teoretisk förståelse och beprövad erfarenhet av hur kunskaper kommuniceras.

Att beskylla förespråkare för perspektiv på lärande som ställer frågor om elevrollen för relativism är ett väl beprövat retoriskt trick. Det går igen i diskussionen av Dewey, Piaget, Vygotskij och andra. Men det ligger ingenting i detta. Företrädare för ett sociokulturellt perspektiv har inget alternativt kunskapsarv som man för fram. Vad pedagogiska diskussioner, även när de är ideologiska, handlar om är hur vägar till kunskap och bildning ser ut. Frågan rör således hur de processer som leder fram till beständiga kunskaper och färdigheter, och som stimulerar till vidare bildning, ska gestaltas. Betoningen av interaktion och samtal som medel för lärande och meningsskapande kommer sig helt enkelt av att detta är männi-skans främsta sätt att ta till sig, dela och utveckla kunskaper, erfarenheter och identitet.

Till skillnad från vad André och Salmijärvi ger uttryck för, är mitt intryck att intresset för det sociokulturella perspektivet bärs just av lärare och skolutvecklare. Idéerna om den närmaste utvecklingszonen, skillnaden mellan hur man tillägnar sig vardagliga respektive vetenskapliga begrepp, synen på lärande som situerat och andra insikter, förefaller svara mot de erfarenheter som lärare gör i sin professionella vardag i ett komplext samhälle. Också analyser av hur människor genom kommunikation kan ta till sig erfarenheter från andra och göra dem till sina egna tankeredskap, erbjuder insikter som många uppfattar som viktiga när det gäller att stötta lärande. De otaliga utvecklingsarbeten av lärandemiljöer som bedrivs runt om i världen utgår från insikter av detta slag och söker vägar till hur lärande kan stöttas inom olika kunskapsområden.

Vad kan då ett sociokulturellt perspektiv på lärande bidra med? Poängen är att analysera hur kunskaper och erfarenheter lever vidare i samhället och hur de återskapas och förnyas hos nya generationer av medborgare genom deltagande i olika miljöer. De teoretiska intressena finns på flera nivåer; alltifrån att utröna hur det lilla barnet utvecklas i språkliga och kulturella gemenskaper, via frågor om hur undervisning och lärande organiseras för att människor ska kunna tillägna sig centrala erfarenheter och kunskaper, till problem som handlar om hur teknik som hjälper oss att dokumentera och sprida erfarenheter fungerar och vilka konsekvenser de får för de kunskaper vi utvecklar. Man kan argumentera för att i vår tid är sådana intressen värda uppmärksamhet inom lärarutbildning.

ur Lärarförbundets Magasin