Läs senare

Den vilsna jakten på status

"Vi lärare måste visa vilka som faktiskt förstår sig på kunskap", skriver Calle Säll. Vi måste visa vilka som håller uppe nivån i skolan trots alla desperata påbud från myndigheter och politiker.

30 Apr 2013

Bild: Ulf Frödin
 
Att bedriva en facklig kamp utifrån premisserna att vi måste höja lärarnas löner för att höja lärarnas status, eller vice versa, ter sig närmast absurt. Det är en kamp som aldrig kan leda vidare till faktiska förändringar. Redan när vi kopplar samman begreppet status med läraryrket så har vi gått vilse. Redan då har vi accepterat systemets makt över oss, och gjort oss beroende av dess goda vilja.Status är ett resultat av de rådande strukturerna i samhället, det rådande samhällssystemet. Det som uppvärderas i dag ger också hög status och hög lön. Och det som uppvärderas i dag är ekonomi.

I stort sett allt tolkas i dagens samhälle utifrån ett ekonomiskt perspektiv. En bra vård är i första hand en vård som går med ekonomisk vinst, inte gör människor friska. En bra skola är i första hand en skola som går med eko-nomisk vinst, genom att med konkurrenskraftiga betyg säkra inflödet av nya elever, samt att för samhällsekonomins bästa, säkra utflödet av anställnings-bara individer, inte en skola som gör människor kloka. En bra politik är i första hand en politik som skapar ekonomisk tillväxt, inte en som leder till ett bra samhälle för människor.

Så om status verkligen är något som vi eftersträvar så måste vi anpassa oss till den struktur, till det system, som skapar status. Vi måste, i utbyte mot den så hett efterlängtade statusen, bli det som systemet kräver av oss – ekonomiska.

Frågan är om det är så lämpligt att vi lärare anpassar oss till systemet? Till samma system som på många sätt förtrycker precis det som läraryrket egentligen handlar om. Det är det inte om man ska tro Sten Arevik som i artikeln ”Du sköna nya värld” ur Pedagogiska magasinet (nr 1/13) skriver:

”Sverige håller på att sluta undervisa – detta är den starkaste och mest generella tendensen inom det svenska skol- och utbildningssystemet under de 30 år jag kan överblicka. Kunskapsprocesser har långsamt förytligats, byråkratiserats och instrumentaliserats till oigenkännlighet.”

Jag vill tro att de flesta lärare sätter någonting annat före det ekonomiska. Jag vill tro att lärare, vid närmare eftertanke, inte är så intresserade av den status som systemet kan erbjuda. Jag vill nämligen tro att de flesta lärare sätter utvecklandet av andra människors klokhet i centrum för sin verksamhet. Detta oavsett om systemet dömer ut det som ekonomiskt oförsvarbart.

Utifrån detta bör också kampen ske. En kamp som inte bör syfta till att höja lärarnas status i ett tvivelaktigt system, utan en kamp som bör syfta till att förändra systemet – inifrån. I praktiken bör detta ske genom att vi låter lärare på alla skolor diktera villkoren för sitt uppdrag själva. Vi måste bli starkare och gemensamt säga tack, men nej tack, till de allt mer desperata åtgärder som sätts in från politiskt håll. Vi måste kollektivt visa vilka som faktiskt förstår sig på kunskap och utvecklandet av andra människors klokhet. Vi måste kollektivt visa vilka som är de kloka som håller uppe nivån i skolan och i samhället trots alla allt mer desperata påbud från myndigheter och politiker. Vi måste lita på vår kunskap och driva verksamheten utifrån den.

Om inte annat så skjuter vi på detta sätt åtminstone tillbaka ansvaret till dem som försöker fly ifrån det. För om vi, liksom polisen borde gjort i REVA-härvan, vägrar verkställa dumheter, så kommer bollen studsa tillbaka på dem som beslutade om dumheten, i stället för som nu, ställa verkställarna till svars för vad någon annan beslutat.

Detta kan framstå som odemokratiskt. Kan vi som lärare gå emot demokratiskt fattade beslut? Nej, det ska vi naturligtvis inte göra. Det jag pratar om kan ske inom ramen för både skollag och styrdokument. Styrdokumenten är många gånger skapade utifrån en klassisk syn på kunskap, vilket möjliggör för oss att på riktigt sätta eleven i centrum och bilda henne. I andra fall är de så öppet formulerade att vi kan välja den tolkning som passar vårt verkliga uppdrag – utvecklandet av andra människors klokhet – bäst. Vi kan alltså, och bör, lokalt själva ta makten över vårt arbete.

Vi kan strunta i en mängd nyttobaserade påbud med hänvisning till att de strider mot vårt huvuduppdrag. Genom att, i egenskap av experter på området, själva tolka och formulera vårt uppdrag så kan ingen längre diktera idiotiska villkor för oss. Det är vi som kan detta, låt oss visa det. Låt oss skapa en riktigt bra skola. En riktigt bra skola som i framtiden, genom människornas gemensamma klokhet, leder till ett riktigt bra samhälle. Låt oss ta detta ansvar.

Vad beträffar de fackliga organisationerna så är uppdraget enkelt. Samordna, uppmuntra och backa upp medlemmarna i kampen för en bättre skola. Driv inte kampanj

er på systemets villkor utan stötta i stället medlemmarna att förändra systemet inifrån. Visa tillit till lärarnas enorma kunskap och stötta dem att själva leda kampen. Lyssna inte på andras åsikter om skolan, lyssna på våra.

Jag vill inte att vi eftersträvar status. Jag vill ha ett bättre system. Sedan, om vi lyckas skapa ett system där förtroende, kunskap och klokhet ger status, då kan jag väl leva med det.

ur Lärarförbundets Magasin