Ingår i temat
Avund
Läs senare

Den fulaste av dödssynder

Avunden står ut bland dödssynderna. Många laster handlar mest om tanklöshet. Men i avunden nns en direkt illvilja. Kanske är det därför den i alla tider har fördömts och förkastats.


Dödssynder är naturligtvis inget man bör hänge sig åt. Inom en kristen tradition som går tillbaka åtminstone till 500-talet har dessa synder setts som särskilt svåra laster där själens frälsning sätts på spel. För en modern betraktare, inte lika oroad över själens renhet, kan dock en del av dödssynderna framstå som inte fullt så farliga. Vällusten, frosseriet och lättjan är väl olämpliga om de dominerar våra liv, men att njuta eller slappa är knappast i grunden något dåligt. Tvärtom kan det vara ett problem om vi aldrig gör det. ”Lagom är bäst” kan vi tänka och vi knyter då rentav an till en ännu äldre idé om dygder och laster än den kristna, nämligen den som fördes fram av Aristoteles i Den nikomachiska etiken redan för 2 300 år sedan. Ännu i dag är det den mest inflytelserika teorin om dygder och laster inom moralfilosofin. Tanken är att det finns rätt plats och rätt tid för de flesta av våra känslor och att dygden handlar om att hitta den gyllene medelvägen, att ha rätt känslor i rätt mängd och vid rätt tillfällen. Vreden, för att ta en annan av dödssynderna, är ofta orimlig och oproportionerlig, men det finns också tillfällen då den är rättmätig.
Men hur är det med avunden? Den tycks stå ut bland dödssynderna. Till skillnad från vällusten och frosseriet tycks den inte handla om något vi bör unna oss ibland, snarare något vi bör avstå helt från. Visst kan det ibland vara ett sätt att smickra någon att säga ”Jag är så avundsjuk på dig” eller ”Du är verkligen avundsvärd”, men om dessa fraser yttras utifrån en verklig avund är de inte längre särskilt trevliga. Uttrycken fångar dock en del av kärnan hos avunden, nämligen att den är till sitt väsen jämförande. Den som känner avund ser ett gap mellan hur han själv har det och hur den andre har det. Detta gap väcker ogillande och otrevnad. Den andres lycka blir därigenom hans egen olycka. Avunden handlar dock inte bara om att önska att man hade vad den andre har utan något mer: den rymmer också vanligen någonstans en önskan om att den andre förlorar det han har. Det är detta missunnsamma och destruktiva drag hos avunden som gör den så oattraktiv. Vällusten och frosseriet är laster som ibland går ut över andra, men kärnan i dem handlar ändå om den egna njutningen. Många laster handlar mest om tanklöshet, men i avunden finns en direkt illvilja. Inte ens svartsjukan, som delar vissa drag med avunden, rymmer samma drag av illvilja. Svartsjukan handlar om relationer och ofta i grund och botten om en rädsla för att förlora en älskad. I grund och botten är svartsjukan inriktad på att man själv ska få något snarare än att någon annan borde förlora något.

Hur oattraktiv avunden än är, så är den också väldigt mänsklig. Vi kan knappast undvika att jämföra oss med andra. Naturligtvis är det klokt att inte bara bygga sin egen lycka på jämförelser med andra och förhoppningsvis blir vi också mer trygga i oss själva allteftersom vi blir äldre. Som människor är vi dock sociala djur och det är svårt att se hur vi skulle kunna förstå oss själva utan att samtidigt snegla på andra. En hälsosam konkurrens med andra kan också ofta vara en viktig drivkraft till att åstadkomma saker. Visserligen är det omöjligt att vinna utan att någon annan förlorar, men det är ändå möjligt att drivas av viljan att vinna, snarare än av viljan att den andre ska förlora. Här blir det också viktigt att skilja mellan å ena sidan avund eller avundsjuka som en känsla man känner ibland och å andra sidan något djupare, avundsamhet som ett karaktärsdrag. Att ibland känna styng av avundsjuka är nog mänskligt omöjligt att undvika, men om avundsamheten har blivit till ett karaktärsdrag hos oss då handlar det om mer än så. Karaktärsdrag har att göra med hur man är som person.

Ser man till hela den tradition av tänkande kring dygder och laster som löper från antik grekisk filosofi, via medeltidens resonemang kring dödssynder, till modern dygdetik, då är just den centrala frågan denna: hur bör vi vara som människor? Vi har ett brett register av möjliga känslor, och en viktig del av hur vi är som människor handlar om vilka känslor som vägleder oss, eller rentav dominerar oss. I Retoriken tänkte sig Aristoteles inte bara att avunden var just en känsla som det aldrig fanns något rätt tillfälle för. Han tänkte sig också att det fanns ett slags naturlig utvecklingskurva i våra liv, där vi i vår ungdom går till vissa ytterligheter, som övermod och slöseri, sedan mognar och hittar en balans, för att sedan i vår ålderdom ofta förfalla till andra ytterligheter, som feghet och snålhet. Kanske kan vi undvika det sistnämnda, men känslolivet förändras alltid över åren. Även om vi varken kan eller bör ha känslolivet under total kontroll är våra känslor ändå något vi över längre tid kan arbeta med och ibland också positivt förändra.

Över loppet av 2 500 års filosofiskt tänkande kring människans känsloliv har en rad olika karaktärsdrag pekats ut som dygder och laster. Den röda tråden som löper genom denna tanketradition är en idé om självförbättring. Detta är ett projekt som naturligtvis kan gå till överdrift med självspäkning som följd, men det är kanske också ett projekt som det vore orimligt att helt ignorera om man har en viss omsorg om såväl andra människor som en själv. Med en avundsam personlighet riskerar man ju till exempel inte bara att vara obehaglig för andra, utan också att skapa onödigt lidande för sig själv. I stället för att finna glädje i det man själv har eller rentav glädje i andras glädje, blir andras framgångar till en plåga för en själv. Till viss del kan möjligen denna avundsamhet fungera som en drivkraft att själv lyckas med saker. Men hur många framgångar man själv än har, går det inte att komma runt att det kommer att finnas långt fler framgångar som andra får i stället. En avundsam personlighet tycks vara något alla förlorar på. Även den avundsamme gör nog klokt i att vända blicken mot sina egna känslor snarare än mot den andre och hans framgångar.

Även om avunden aldrig är en vacker känsla, kan det ändå inte ibland finnas ett korn av sanning i den? Det händer ju trots allt att andra får framgångar som de verkligen inte förtjänar. Kan det då inte vara rimligt att känna misshag över detta, eller rent av känna att det vore bättre om dessa personer blev av med det de har fått? Frågan är dock om det då fortfarande handlar om avund. I sin analys av dödssynder menade redan den katolske 1200-talsfilosofen Thomas av Aquino att det var viktigt att skilja mellan avunden och den rättmätiga indignationen. Den senare är inriktad mot orättvisor, och att bli upprörd över orättvisor är fullt rimligt.

Ett problem här är bara att eftersom vi inte alla är överens om vad som är orättvist gör det att vad som räknas som avund ibland kan bli till en politisk fråga. Många människor upplever samhället som orättvist, att det är fel att vissa får så mycket medan andra får så litet. De vill då omfördela. Andra ser samma ojämlikhet i fördelningar, men ser det som produkten av att olika människor arbetat olika hårt och därmed också förtjänar olika mycket. Den första sidan kommer att se sina krav på omfördelning som uttryck för en rättmätig indignation över ett orättfärdigt samhälle. Den andra sidan kan i stället se kraven på omfördelning som uttryck för avund, där människor i stället för att själva arbeta hårdare för att nå egna framgångar vill platta till dem som redan har lyckats.

Ibland kan en och samma person rentav göra en resa mellan dessa båda ståndpunkter: personen som i sin fattiga ungdom är radikal, men som i sin välbärgade medelålder förvandlas till konservativ. Det är en resa som i mångt och mycket handlar om en färd från en tanke om att man är oförtjänt fattig till att man är välförtjänt välbärgad.

Den ledande politiske teoretikern John Rawls ägnar faktiskt ett par sektioner av sin En teori om rättvisa åt avunden och menar att det ofta kan vara svårt att skilja mellan avund och ett mer rättmätigt politiskt missnöje. Han påpekar också att även när vissa känslor till stor del handlar om en destruktiv vilja att platta till dem som har, snarare än om en konstruktiv vilja till politiska reformer, så må det ibland vara förlåtet. Grundproblemet är ändå den snedvridna fördelningen snarare än exakt vilka känslor som de förfördelade känner.

Den feministiska filosofen Diana Tietjens Meyers går ett steg längre och kritiserar tendensen hos många filosofer att förorda det hon kallar känslomässig vanilj, det vill säga det välavvägda och finstämda känslolivet. Om vi vill hitta orättvisorna i samhället så är det dock kanske inte det välbalanserade känslolivet som kommer att leda oss dit. Kanske är det de ”fula” och bittra känslorna som gör det. Visserligen är dessa känslor ofta missriktade och oproportionerliga, men bitterhet kan ju likväl vara ett relativt pålitligt symptom på att något inte står rätt till politiskt.

Oavsett hur det är med den saken så kommer svårigheten med att säkert säga när något är oförtjänt eller välförtjänt ofta att göra det svårt att dra gränsen mellan avunden och den rättmätiga indignationen. Denna rättvisedimension kan också förklara varför många av oss ser avunden, till skillnad från en del andra laster, som något helt igenom dåligt. Det beror på att vi helt enkelt använder begreppet ”avund” om det vi ser som felaktiga känslor av upplevd orättvisa. Om vi däremot själva ser denna orättvisa som inte bara upplevd, utan som verklig, då ser vi kanske inte heller känslorna inför den som en fråga om avund. Även om vi är eniga om att känslor av avund alltid har något fult över sig och alltid saknar proportioner, kommer vi nog därför ofta ändå att vara oeniga om exakt när något handlar om just avund.

Johan Brännmark är docent i praktisk filosofi och lektor i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola. Han har bland annat forskat inom dygdetik och moralpsykologi.

Litteratur

Aristoteles (2012): Den nikomachiska etiken. Daidalos.

Aristoteles (2012): Retoriken. Retorikförlaget.

Meyers, D T (2004): Being Yourself: Essays on Identity, Action, and Social life. Rowman & Littefield.

Rawls, J (1999): En teori om rättvisa. Daidalos.

Thomas av Aquino (2003): On evil. Oxford University Press.

Alla artiklar i temat Avund (9)

ur Lärarförbundets Magasin