Läs senare

Den degraderade matematiken

06 Maj 2010

Stor oro över att killarna inte presterar! Utbildningsminister Björklund ropar på ”skärpta krav” och ”mer katederundervisning”. kärpta krav och ”vässad utvärdering” samt fler och tidigare betyg är vägen framåt, menar han.
         Men kan saken inte ges en helt annan belysning? ”Glidarkillarna” markerar ”skolan är inte till för oss, den berör oss inte”. Flickorna har inte samma självtilllit. De anpassar sig till makten, stressar sig, blir sjuka. Skolan är en ”demokratur” som likriktar ungdomen.
        Men skolan är på helt fel väg. Landet skulle tjäna mer på ett fritt och kreativt skolväsende. Att kraven hela tiden skärps och betygen ses som nödvändiga – utan dem slappar ungdomen – är ett indirekt erkännande av misslyckande. Man tycks inte ha en aning om att den unga människan arbetar med en otrolig intensitet till långt in på natten när intresset glöder, så som vi ser i till exempel musik, idrott, design. Ett framtida demokratiskt skolväsende måste byggas på helt andra grunder än byråkratisk styrning och utsortering.
        Sann pedagogik är en konst, konsten att engagera och entusiasmera den unga människan, och lärandet blir en glädje. Vi har konstteori men ingen blir konstnär av teori. Ingen blir heller en pedagogisk konstnär genom pedagogisk vetenskap. Utbildningen måste utformas så att lärarens kreativitet och inlevelseförmåga är det avgörande. Detta kräver ett fritt skolväsende där lärarpersonligheten formar undervisningen utifrån klassens behov och inte styrs av ständiga politiska kastvindar.
        Matematiken är ett tydligt exempel på misslyckande. Den ädla matematiken har degraderats till ett torrt tragglande för många och terror för en del. Att ständigt underkännas tär på självförtroendet.
        I stället borde matematiken vara ett skönhetsämne, spännande övningar i problemlösning och upptäcktsfärder i naturen. Geometriska former kan ritas och färgläggas på det mest vackra sätt. De flesta människor använder föga matematik i livet utöver de fyra räknesätten. Varför då försöka tvinga alla över samma ribbhöjd? Näringslivet kräver inte alls att ”alla kan”, endast att en spetskompetens behövs. Men skolans jämlikhetsdogm kallar detta odemokratiskt. Bättre att några plågas och slås ut.
        Hur kan man ändra på detta? I Waldorfskolan, där jag arbetat i många år, finns en lösning genom skolans verbala betygsform som i ett ”Läsårsbrev” skildrar elevens möjligheter, framsteg och bemödanden. Ingen underkänns, var och en efter förmåga.

ur Lärarförbundets Magasin