Läs senare

Demokratins immunförsvar

I en tid då reklam kallas för yttrandefrihet och kravet på effektivitet genomsyrar hela samhället – då behöver vi kulturen. För att frigöra våra tankar, erbjuda motstånd och på så sätt tjäna demokratin, skriver Radioteaterns chef Stina Oscarson.

17 Sep 2013
Demokratins immunförsvar
Modern dans II. 85 x 122 cm, olja på pannå 2001 ©Karin mamma andersson/BUS 2013

När jag var tio år fick alla i klassen prova att spela olika instrument, för i Skellefteå där jag kommer ifrån hade vi en gratis musikskola som var knuten till den vanliga skolan. Jag prövade kontrabas och minns att jag kom hem den kvällen, strålande och berättade för mina föräldrar att jag skulle börja spela detta jättelika instrument, som de knappt ens hört talas om.Jag har i efterhand fått veta att jag som barn betraktades som fullkomligt omusikalisk. Jag kunde inte hålla en enkel takt och när jag sjöng brummande jag på en ton hela tiden. Men som tur var var det aldrig någon som sa det till mig.

Utan mina föräldrar sa: ”Jaha” och jag började med kontrabasen och nästan alla andra i klassen började också spela olika instrument. Det var så naturligt. Lektionerna gavs i den vanliga skolan, man fick gå från lektionerna och kunde hyra sitt instrument för någon hundralapp per termin.

Och jag vet inte om någon av er lagt märke till att det kommer väldigt många framgångsrika band just från Skellefteå. Och jag tror att förklaringen är ganska enkel: den fria kommunala musikskolan.

Jag tog lektioner i åtta år och kom sedan att spela i olika orkestrar i över tjugo. Jag har burit min kontrabas i regn och rusk. Åkt tåg och cyklat. Jag har spelat på dans med dragspelsklubbar i Västerbottens inland och med kammar- och symfoniorkestrar i både Skellefteå, Kalmar och Stockholm.

Jag räknade ut att jag, lågt räknat, spenderat 4 700 timmar tillsammans med min kontrabas. För att öva, ta lektioner och spela i orkestrar. Det är mer än 120 arbetsveckor. Men sedan sju år tillbaka vilar basen i ett förråd för att kanske plockas fram igen när livet i övrigt ser ut på ett annat sätt.

4 700 timmar. All denna tid. Som lärare lagt ner på mig. Alla resurser det tagit från samhället. Och all tid som jag lagt ner. Och ändå blev jag inte musiker. Är det ett misslyckande. Är denna tid bortkastad?

Ja. Enligt vårt samhälles sätt att betrakta kunskap och bildning är den det.

Jag vet inte om någon kommer ihåg Svenskt näringslivs förslag för något år sedan när man ville sänka studiebidraget för humaniorastudenter? Rapporten som ledde fram till förslaget hade rubriken Konsten att strula till ett liv. Just det. ”Konsten att strula till ett liv.” Och den går ut på att alla irrfärder, alla felsteg, alla snedprång vi gör som människor, alltså allt det där som är livet, är att strula till det.

Och det är exakt samma värderingar som lett till att man tagit bort de estetiska ämnena från gymnasieskolan, eller förslagen om att soldater inte ens ska behöva gymnasieutbildning och att universitet med utbildningar som direkt leder till anställning ska få högre anslag. Ty dessa går emot vårt samhälles grundläggande krav på effektivitet.

Och när denna företagsekonomiska syn smyger sig in i våra liv blir den främsta meningen ur samhällets synvinkel att vi så snabbt som möjligt blir skattebetalare. Och ur den aspekten är min tid med musiken helt bortkastad.

Ty den tiden innehåller främst icke mätbara värden vilka är svåra att använda som bevis för ekonomisk nytta. Och i kampen om samhällets knappa resurser börjar man därför ofta översätta icke mätbara värden till saker som är mätbara. I hela samhället pågår faktiskt just nu ett arbete med att ersätta moraliska och etiska argument med ekonomiska. Kultur ska vi satsa på för att det bidrar till ekonomisk tillväxt. Kvinnor ska in i styrelserummen för att öka företagens lönsamhet och vi måste göra något åt klimatförändringarna för de riskerar att orsaka oss stora kostnader. För att inte tala om skolan där, i den pågående tävlingen om vem som tar situationen på störst allvar, våra politiker nu övertrumfar varandra med att tala om längre utbildningar och högre krav. Men varför? Vad är målet? Ja. Tyvärr talar ingen om något annat mål med bildning och kunskap än att stärka vår konkurrenskraft för att säkerställa den ekonomiska tillväxten.

Det handlar alltså inte längre om att kvinnor och män ska vara jämställda, vårt land jämlikt och att vi ska bekämpa fattigdom och klimatförändringar för att det är moraliskt rätt, och satsa på bildning och utbildning för att det är demokratins grund. Utan för att det lönar sig rent samhällsekonomiskt.

Och det gör mig orolig. För jag är rädd att vi håller på att förlora något väsentligt. I synen på vad det är att vara människa och vad det är att bygga ett samhälle.

Och jag är rädd för vad som händer den dag då det jämställda företaget inte längre är lönsamt eller kulturen inte bidrar till ökad tillväxt. Ska vi då sluta satsa? I vart fall har vi då sålt ut det språk med vilket vi borde tala om dessa värden.

Jag skulle kunna säga att åren med musiken har gett mig en massa saker: Disciplin att öva. Känsla för skönhet. Den har fått mig att förstå matematikens logik. Betydelsen av samspel och förståelse för ledarskap och status. Och att spela kontrabas har också gett mig ett underifrånperspektiv jag har med mig i allt jag ser och hör. För som kontrabas är man längst ner i hierarkin.

Det är klart att man skulle kunna försöka räkna på om detta lönat sig för mig som person. Om det haft någon indirekt effekt på den lön jag nu har och den skatt jag därför betalar. Och sedan ställt det mot den tid som jag och mina lärare lagt ner och vad denna varit värd. Och så vidare. Men hur man än räknade skulle något gått förlorat.

För mig finns det två huvudsakliga problem med detta sätt att se på värdet av bildning, kreativitet och den fria tanken.

Först för att vi genom detta synsätt begränsar vår fria tanke till att underordna sig en idé om en ökad ekonomisk tillväxt. Och sedan för att vi i samma stund per automatik påstår att vår kreativitet ska stanna vid nationens gränser. Eftersom den redan är dedikerad till att användas i den ekonomiska tävlingen mot andra länder.

Detta trots att jag tror att de flesta i dag inser att de stora problem vi står inför är globala. Och att vi nog skulle behöva all vår kreativitet för att helt förutsättningslöst söka hitta nya sätt att lösa klimatpåverkan, krig, ekonomiska kriser och ökande sociala klyftor.

”Frihet är att tänka egna tankar och drömma egna drömmar” säger Eduardo Mondlane till Olof Palme i Henning Mankells radiojäs En enkel lunch i Vällingby. Men vems tankar är det vi tänker? Vems drömmar drömmer vi i dag när Iphone blivit vår berättelse om frihet, Ikea sagan om jämlikhet och idén om broderskap sällan sträcker sig längre än till reklamens generösa slogan ”cause you´re worth it.”

Under en veckas tid läste jag våra fyra största dagstidningar och räknade orden ”ekonomisk tillväxt”. Jag hamnade på siffran 3 123 och noterade att vid samtliga tillfällen var det skrivet i en kontext där det var givet att en ökad ekonomisk tillväxt var bra.

Och det borde få oss att reagera, för samhällen med alltför många givna sanningar har historisk sett alltid blivit farliga samhällen.

I vintras fick vi veta att Sveriges försvar räcker i en vecka om ingen kommer till undsättning. Och det är slående hur många likheter det finns mellan försvarspolitiken och kulturpolitiken. ”Det finns inget direkt hot just nu”, sa vår statsminister. Och kunde därför inte argumentera för mer pengar. ”Försvaret är ett särintresse.” Sa han också. Liksom allt mer i vårt samhälle blivit. Särintressen. Skolan. Kulturen. Sjukvården. Public service.

Nu är jag personligen pacifist och skulle mer än gärna se att man avvecklade försvaret och omedelbart slutade med all vapentillverkning och export. Men det intressanta i resonemanget är den totala oförmågan att tänka långsiktigt. Vilket är en naturlig konsekvens av ett totalt ekonomiserat tänkande. Som gör att vi inte heller tar tag i miljöproblemen. Syns det inte finns det inte.

Men enveckasförsvaret fick mig att fundera över frågan: Hur länge räcker kulturen?

När man i England under andra världskriget ville ta pengar från kulturen och ge till försvaret fällde Winston Churchill de berömda orden: ”Och vad ska vi då försvara?”

Men det är inte så jag menar. Och jag menar inte heller hur länge till exempel Stockholms stadsteater kan fortsätta spela om de inte får några mer pengar. Utan det jag tänker på är det nät av gemensamma berättelser, värderingar, och det självständiga tänkande som föds ur detta, men som behöver strukturer av institutioner för att underhållas. Jag talar alltså om en slags andlig infrastruktur. Det som håller ihop människor i ett samhälle. Men också det som håller ihop oss som människor.

Jag tänker på det när jag läser rapporterna om den enorma ökningen av antidepressiva mediciner, adhd-mediciner och sömnmedel till barn så långt ner i åldrarna som 2–5 år.

Och jag är rädd att vi med det nuvarande samhällets mål och de krav det ställer på oss som medborgare har snävat av begreppet om vad som är normalt för mycket. Och jag är rädd att vi håller på att effektivisera våra institutioner så mycket att vi inte längre kan ta hand om dem som inte passar in i normen. Och på så sätt skapar likriktning i stället för mångfald.

Vi möts alla av tiotusentals reklambudskap per dag och jag är övertygad om att mötet med denna enda berättelse om vad det är att vara människa påverkar oss. Hur medvetna vi än är.

För mig är reklam och konst helt olika saker. Där reklamens uppgift är att göra oss missnöjda med våra liv för att tro att vi kan köpa oss till något annat. Något som är bättre. Där reklamen hela tiden snävar av begreppet om vad som är normalt har konsten förmågan att göra precis tvärt om. Bra konst kan få oss att se livet med all dess skönhet och glädje, men också med alla dess sprickor, och ändå ge oss kraft och mod att gå vidare. Reklamen kan hjälpa oss till ett ofullkomlighetsbejakande.

Ändå kallas reklam i dag för yttrandefrihet. Företagens yttrandefrihet är ett begrepp som hörs allt oftare, och med hänvisning till den tvingas gatumusikanter och konstnärer bort från tidigare offentliga platser.

I filmen Searching for Sugar Man finns en scen där fadern från arbetarklassen tar med sina barn till stadens bibliotek och museum och säger att ”oavsett vad som händer i era liv. Kom ihåg att detta tillhör er.”

Det är en tanke svår att omfamna i dag.

Jag satt en gång i en debatt med en liberal debattör som förespråkade att man skulle ta hela kulturbudgeten och dela ut i form av en check på 1 000 kronor till alla medborgare så att de kunde göra vad de ville med pengarna.

Jag gav då som motförslag att vi med samma logik borde ta budgeten för vår hårda infrastruktur, vägarna, och dela ut i form av en motorvägscheck till varje medborgare vilket skulle resultera i att vi alla skulle få 24 meter motorväg att placera fritt inom landets gränser.

Jag vet inte hur praktiskt det skulle bli att ta sig från Stockholm till Malmö. Men det skulle i vart fall krävas en hel del samarbete. Förslaget är extremt men tanken går att överföra på mycket om man väljer att betrakta kulturen som vår andliga infrastruktur.

I en undersökning som gjordes förra året visade det sig att var fjärde tonåring i Sverige skulle kunna tänka sig att leva i en diktatur för att det verkade mer effektivt och var femte var beredd att sälja sin röst för pengar. Det är oroande men inte förvånande. Vår tids credo: Jag! Nu! har präglat hela det offentliga samtalet alltför länge.

Och det är därför inte konstigt att man nu allt oftare till exempel med det nya förslaget om tv-avgift, hör repliker som ”men jag ser ju inte på tv, varför ska jag då betala?”

Och när den inställningen blir den gängse då får vi problem. Med verksamheter som public service, skolan och alla de konstnärliga institutioner som utgör demokratins immunförsvar.

Och en sådan utveckling är särskilt oroande nu när det samhälle vi lever i är så komplext. För då blir tillgången till fri och oberoende kunskap livsviktig för att vi som medborgare ska kunna använda den makt som demokratin ger oss.

Och när man ser vad som händer runt om i Europa kanske vi borde vara lite mer uppmärksamma på vad som sker här i vår närhet. Arbetslösheten ökar. Främlingsfientliga partier går fram överallt. Klyftorna ökar. Sånt skapar rädsla. Och som Dag Hammarskjöld sa en gång: ”När folk är rädda kan de handla tvärt emot sina egentliga intressen.”

Rädslan för att hamna utanför gör oss mer villiga att lyda order. Bli byråkrater och sluta tänka. Och man behöver bara läsa Hannah Arendt för att påminnas om vad det kan leda till när man byggt ett system där människor känner sig överflödiga och upplever att det man gör inte spelar någon roll.

Jag frågade en gång en författare varför han, som kom från en politisk bakgrund, valt att skriva skönlitteratur och inte politiska manifest. Han sa då att så fort någon säger ordet ”effektivitet” borde vi kasta oss på staffliet och måla en tavla eller ta fram en penna och börja skriva poesi. För det är det mest ineffektiva vi kan göra i dag. Och därför den mest radikala politiska handling. Att vi helt enkelt genom att skapa konst protesterar mot den rådande samhällsordningen och påminner om de mänskliga värden som riskerar att gå förlorade bland alla vinstintressen.

”Skapa innebär att göra motstånd” som den franske motståndsmannen Stephane Hessel skrev. Han var den sista levande som var med och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna och dog nyligen 95 år gammal. Jag hann träffa honom när han var i Sverige. ”Historien ber oss att lyssna”, sa han. ”Ty den tenderar att upprepas.”

Och jag tänker att konst och kultur är en stark kraft. Men en kraft som kan användas, och också historiskt har använts, både konstruktivt och destruktivt.

Antingen använder vi konsten till att frigöra våra tankar, erbjuda motstånd och på så sätt tjäna demokratin. Eller så låter vi den bli en del i samhällets redan givna berättelse för att få oss att tro att vi är på den enda och rätta vägen. Vilket är vad som sker när nu kulturpolitiken förvandlats till näringspolitik. Och jag undrar om det är någon som egentligen ville att det skulle bli så.

Stina Oscarson är chef för Radioteatern på Sveriges Radio. Hon var tidigare konstnärlig ledare vid Orionteatern i Stockholm. 2008 tog hon initiativ till en alternativ kulturutredning, Skuggutredningen, som ett inlägg i den kulturpolitiska debatten.

Alla artiklar i temat Nyttan med de sköna konsterna (9)

ur Lärarförbundets Magasin