Läs senare

Dags att stötta pojkarna

DebattTrots allt tal om manlig dominans och så kallad mansplaining är männen förlorarna i dagens utbildningssystem, skriver Erik Cardelús med utgångspunkt i tre aktuella böcker.

Erik CardelÚs är lektor i språkdidaktik, journalist och legitimerad gymnasielärare.

I den omtalade essän Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit myntas begreppet mansplaining som nu används på 34 språk. När jag läser om den och männens historiskt belagda tendens att agera översittaraktigt mot kvinnor börjar jag fundera: Hur ser egentligen det utbildningsmässiga och kunskapsmässiga övertaget hos männen ut i dag?

I en av vårens mest omdiskuterade böcker Fördel kvinna, skriven av journalisten Emma Leijnse, framträder en delvis annan bild av svensk utbildning. Här argumenteras för att kvinnorna är vinnarna inom utbildningsområdet och att männen halkar efter i dagens globaliserade kunskapsekonomier.

Illustration; Ulf Frödin

Bara det faktum att över 60 procent av alla högskolestuderande i Sverige i dag är kvinnor ger syn för sägen, liksom att bland kvinnorna har hela 47 procent en högskoleexamen, jämfört med 36 procent av männen.

Stort är också gapet mellan tjejers och killars betyg i grundskolan. Det är en skillnad som syns över hela världen, men som är störst i de nordiska länderna, vilket tål att funderas över om man ser jämställdhet som en strävan mot en balanspunkt.

Könstillhörighet överskuggar även etnicitet. Tjejer med invandrarbakgrund har sedan länge överglänst killar med föräldrar födda i Sverige. Dessutom leder flickors prestationer på nationella prov till ett högre slutbetyg än för pojkar. Man skulle alltså på goda grunder kunna påstå att tjejer rent av gynnas i skolan.

Även den generella läsförmågan, så som den framträder i Pisa-mätningarna, visar att killar tappar. Var fjärde pojke saknar i dag grundläggande läsförmåga, ett problem som ökar då den sjunkande läskulturen bland vuxna män tenderar att smitta av sig på sönerna mer än döttrarna. Här ges en delförklaring till det stora Pisa-raset, eftersom läsförmågan får stort genomslag även på övriga teoretiska förmågor och ämnen.

På traditionella prestigeutbildningar med hög utbildningspremie som läkare, jurist och ekonom ser vi också ett tydligt kvinnoöverskott bland dem som börjar nu. Här är 58 procent av juridikstudenterna kvinnor, medan motsvarande siffra för läkare och ekonomer är 55 respektive 53 procent.

Med andra ord: kvinnor dominerar stort inom utbildningsområdet, ett genombrott som skedde redan vid mitten av 90-talet men som nu blir allt påtagligare.

Vad beror det här på då? Varför har kvinnor skaffat sig en sådan fördel? Ofta talar man lite diffust om en antipluggkultur bland pojkarna. Det är oattraktivt att vara plugghäst. De maskulina identitetskonstruktionerna dras därför mer mot ensamvargen med påstådd talang än mot den flitiga och samarbetsvilliga eleven. Även inom bildningen dominerar kvinnorna. Kvinnor köper, lånar och läser fler böcker än män. Även i teatersalongerna och på museerna dominerar kvinnorna.

En annan framträdande röst i det här sammanhanget kommer från den liberala riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson. Hennes nyutkomna bok Duktiga flickors revansch, ger en likartad bild. Ohlsson vill ge de så kallade prestationsprinsessorna upprättelse och undanröja orättvisa hinder för dem.

Ohlsson konstaterar att det aldrig har varit bättre att födas som flicka än just nu, speciellt gäller det i utvecklade kapitalistiska välfärdsstater som vår egen. Samtidigt motarbetas och hånas den duktiga flickan, i media och på andra platser i samhället.

I boken formuleras därför tio budord till den duktiga flickan, för att det kvinnliga utbildningskapitalet ska kunna växlas in i rätt antal kronor och karriär. Här understryks vikten av meritokrati, att det diffusa begreppet talang måste ge vika för den lättare kvantifierbara termen meriter. Annars riskerar de välkammade och högljudda killarna att ta sig förbi ändå, allt enligt patriarkatets självreproducerande funktionssätt.

Vad som i dag fungerar som nackdelar respektive fördelar kan emellertid diskuteras. Å ena sidan menar den uttalade liberala feministen Ohlsson att de duktiga flickorna ofta blockeras, men å andra sidan triumferar de i utbildningssystemet och flyttar fram sina positioner i samhället. Hos Leijnse är fördelen tydligare. Det finns ett antal faktorer som gynnar kvinnorna i dag, trots de patriarkala strukturerna. Leijnse är också inne på att dominansen av kvinnor inom lärarkåren sannolikt är till flickornas fördel i skolan. Annars är betydelsen av kvinnliga respektive manliga rollmodeller en faktor som ofta tonas ner eller rent av förtigs i skoldebatten i dag, oklart varför.

Så vad är det ytterst som står på spel annat än utbildningspoäng och karriär? Både hos Ohlsson och Leijnse lyfts ett mer djupgående samhällsperspektiv. Enligt det riskerar allt fler män att hamna i ett bittert bakvatten, där varken dörrarna till arbetsmarknaden eller till familjebildningen står öppna. Dagens arbetsmarknad med allt högre formella kunskapskrav, en svällande tjänstesektor och robotisering av enklare verkstadsjobb kommer att trycka ut allt fler lågutbildade män i marginalen. I synnerhet då den utbredda maskulina antipluggkulturen och ensamvargsmentaliteten rimmar illa med dagens krav på livslångt lärande, social kompetens, nätverkande, flexibilitet och global konkurrens.

Det är givetvis positivt att skolan har lyckats lyfta tjejerna till att ta för sig och utvecklas. Det är en trend som sammanfaller med 90-talets jämställdhetsdebatt och jämställdhetsreformer. Samtidigt kan vi inte blunda för att det finns en stor förlorargrupp i denna utveckling, vilket inte bådar gott om vi ser till den globala konkurrens, polarisering och ökade konfliktnivå som finns runt om oss. Risken blir att vi får allt fler unga arga och förtvivlade män i utanförskapsområdena och nedläggningsorter runt om i landet, män som lätt hamnar i fel sällskap – i gäng, i våldsbejakande extremism och i polariserade politiska rörelser.

Självklart ska vi inte curla några killar och blockera några flickor, men samtidigt är skolans uppgift att identifiera och stötta de individer och grupper som har det svårt, oavsett om dessa sägs komma ur en tidigare priviligierad kategori eller samhällsordning. Här behövs onekligen nya sätt att resonera och agera.

ur Lärarförbundets Magasin