Läs senare

Dags att sätta professionen i centrum

Skolforskningsinstitutet har dragit i gång. Nu gäller det att visa hur verksamheten blir relevant för dem som jobbar i skola och förskola.

04 Mar 2015

Det var osäkert i det längsta om budgetkaoset skulle drabba myndigheten och ingen chef är ännu tillsatt. Men den 1 januari öppnade Skolforskningsinstitutet sina dörrar och nu pågår rekrytering – tolv personer ska vara på plats före sommaren.

Uppgiften är, för att citera institutets hemsida, att ”bidra till att de verksamma inom förskola, skola och vuxenutbildning ges goda förutsättningar att planera, genomföra och utvärdera undervisningen, med stöd av vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt.” Det ska myndigheten göra bland annat genom systematiska kunskapsöversikter och kartläggningar av forskningsresultat.

Så småningom ska Skolforskningsinstitutet också ha egna pengar att fördela, forskare kommer alltså att kunna ansöka om medel för att bedriva praktiknära forskning. Den delen av verksamheten ska förhoppningsvis komma i gång nästa år.

Många har på förhand varit skeptiska till institutet, av olika skäl. Några har menat att pengarna som det kostar att starta en ny myndighet borde ha lagts direkt på forskningsmedel i stället. Några har varnat för att det lätt blir fel inriktning på kunskapssammanställningarna och på den forskning som myndigheten ska initiera. Det finns en oro för att det blir forskare på de olika lärosätena som sätter agendan i stället för att lärarna får vara med och formulera vilka frågeställningar som ska belysas.

Jag kan verkligen förstå farhågorna. Lärare är tyvärr vana vid att andra – alla möjliga – har åsikter om vad de borde göra, vad de inte borde göra, hur de borde göra sitt jobb bättre, annorlunda och så vidare. Det är alltså inte konstigt om misstänksamheten finns även mot akademin, att forskare långt från ”verkligheten” kommer och har teorier ”uppifrån”.

Skolforskningsinstitutet betonar dock att det är praktiknära forskning som ska vara dess fokus. Det är till det som myndigheten kommer att ge pengar. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 5 januari i år skriver institutets företrädare Eva Wallberg och Mats Miljand bland annat: ”Vilka kunskapsöversikter institutet ska genomföra ska styras av de behov lärare och andra verksamma i förskola, skola och vuxenutbildning har. Att utveckla former för hur lärarna ska ges inflytande över detta är en av institutets första arbetsuppgifter.”

Det framhölls också flera gånger vid slutkonferensen för projektet Skolforsk, som ägde rum i slutet av januari. Vid konferensen redovisades det förberedande arbete som skett i Vetenskapsrådets regi och som ska ge den nya myndigheten en grund att stå på. Arbetet har skett i sexton delprojekt och har involverat ett fyrtiotal forskare från femton universitet.

Även Skolforskprojektet har fått kritik. Framför allt har den handlat om att flera av delstudierna varit på ”metanivå”, det vill säga att de handlat om forskarnas arbetssätt och metoder snarare än lärarnas verklighet i klassrummet. Kritikerna hade velat se mer praktiknära forskning redan i detta stadium, mer ämnesdidaktik och närmare dialog med lärare och skolledare. Flera av studierna känns inte relevanta, menar de.

Jag anser tvärtom att det är bra med en genomlysning av frågor på systemnivå eller av mer teoretisk karaktär inför att Skolforskningsinstitutet ska starta sin verksamhet. Den kunskapen är viktig att ha med sig i arbetet så att man sedan kan fokusera på forskningsresultaten och inte främst på hur de ska uppnås.

För nu gäller det, som sagt. Nu är det dags för Skolforskningsinstitutet att visa att det verkligen ställer professionen i centrum.

En nyckelfråga är hur man når ut med sin information. Det är bra att kunskapssammanställningar görs, och det är bra att det bedrivs forskning. Men arbetet kan vara hur gediget som helst – om inte lärarna får veta att det finns så är det ändå slöseri med resurser.

För Skolforskningsinstitutet gäller det också att visa att det kan hitta bra sätt att fånga upp vad förskollärare, lärare och skolledare vill ha ut av institutets arbete. Att det kan skapa mötesplatser för lärare och forskare – och för forskande lärare. Att det med andra ord verkligen kan vara en länk mellan forskning och skola och kanske hjälpa till att utveckla samarbeten mellan forskare och lärare.

Min förhoppning är också att det nya institutet kan hjälpa till att höja statusen på den praktiknära forskningen. En del av uppdraget är alltså att ”utlysa och fördela medel för praktiknära forskning av högsta vetenskaplig kvalitet inom de områden där relevant sådan forskning saknas”. Och det är ett faktum att en del skolnära forskning faktiskt inte har hållit högsta kvalitet. Det finns också högkvalitativ forskning inom området, givetvis, och många skickliga forskare, och jag menar inte att Skolforskningsinstitutet ska vara ensam domare när det gäller vad som är kvalitet och inte. Men bara det faktum att man med självklarhet förväntar sig högsta vetenskapliga kvalitet på den här typen av forskning måste vara positivt för både dem som vill forska och deras handledare.

I det här numret av Pedagogiska magasinet skärskådar vi begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad innebär det egentligen för lärare och elever? Vad borde det innebära för huvudmän, politiker och andra beslutsfattare? Förhoppningen är att Skolforskningsinstitutet ska bidra till en vetenskaplig grund för skolan som lärarna finner angelägen.

För övrigt anser jag att …

… kompromissen om betyg i årskurs 4 är bland det konstigaste som hänt i skolpolitiken på senare tid. Det är positivt med en bred politisk överenskommelse om skolan och delar av innehållet är bra. Men när det gäller betygen är det beklämmande tydligt att det enbart handlar om politisk prestige. Det blir en grannlaga uppgift för Skolverket att försöka få 100 skolor att pröva tidiga betyg, så att urvalet blir representativt och möjligt att använda i en utvärdering.

ur Lärarförbundets Magasin