Läs senare

Dags att börja vända på stenarna

DebattDet är hög tid att börja lyssna på seriös och konstruktiv kritik mot lärarutbildningen. Även heliga kor måste ifrågasättas. Varför inte börja med Vygotskij, undrar Erik Cardelús.

02 Feb 2018
Illustration: Ulf Frödin

I augusti 2016 gick Jonas Linderoth, professor i pedagogik, ut i Dagens Nyheter och bad om ursäkt för att ha medverkat till den svenska skolans fall. Ytterst sällan har DN släppt fram debattinlägg skrivna av just lärare i pedagogik, detta trots att tidningen annars varit flitig, i att just debattera skolan. Vem minns inte perioden från det sena 1990-talet fram till för ett halvdussin år sedan då man i DN, i inlägg efter inlägg, gick till attack mot den så kallade flumskolan? En av de centrala beståndsdelarna i denna kritik riktades mot landets lärarutbildningar, som ofta ansågs vara flummiga och undermåliga.

Pedagogikprofessorn Tomas Englund konstaterade 2012 att tongivande mediekanaler snarare släppte fram sluggande kritiker än mer nyanserade röster. Att media ofta fungerar dramatiserande och polariserande är inget nytt.

I en artikel på Skola och samhälle i oktober tar Nils Larsson avstamp i ett antal nyskrivna inlägg som utmålar lärarutbildningen som undermålig, inlägg som inte sällan bygger på ett tunt eller skevt faktaunderlag och svag argumentation.

Parallellt med detta har vi en alarmerande utveckling med skriande lärarbrist, samtidigt som det utbildas för få lärare. Utbildningen är underdimensionerad, söktrycket lågt och många hoppar av lärarutbildningen och läraryrket.

Så vi har allt att vinna på att lyssna på och begrunda kritiken, speciellt om den är saklig och nyanserad. Vi vet väl alla att i lyssnandet, dialogen och i den nyanserade självkritiken öppnas vägen till förbättring.

Så vad säger kritiken mot lärarutbildningen? Anmärkningsvärt ofta säger den att utbildningen är ”flummig”, det vill säga ensidigt baserad på progressivistiska eller konstruktivistiska förhållningssätt och teoretiker som Dewey, Piaget och Vygotskij.

Hos Jonas Linderoth är det konstruktivismen eller konstruktivistiskt inspirerad pedagogik, KIP, som är ett av huvudproblemen. Han menar att synen på att var och en konstruerar sin egen kunskap leder till en kravlöshet.

Linderoth talar om lärarutbildningen som ”ett olycksbarn” och ”en het potatis”. I stället vill han återupprätta en lärarroll som i högre grad visar, berättar och instruerar.

För skoldebattören och skolforskaren Per Kornhall är det snarare progressivismen som är teoretisk syndabock för lärarutbildningen. Särskilt Vygotskij har fått starkt fäste inom lärarutbildningarna, enligt Kornhall, som betecknar sitt möte med denne ledande sociokulturelle teoretiker som en av sitt ”livs största intellektuella besvikelser”. Han saknar det vetenskapliga stöd och empiri som visar att Vygotskij hade rätt.

Även lärarna André och Salmijärvi hävdar i Pedagogiska magasinet år 2011 att den sociokulturella teorin har låg användbarhet och relevans. De menar att den sociokulturella teorin snarast fungerar som en one-fits-all-teori, en akademisk fernissa som stryks över allt och inget, och därför blir ganska intetsägande och har lågt förklaringsvärde. Skoldebattören Johan Kant har likartade tankegångar, när han i ett blogginlägg från februari samma år beskriver att Vygotskij fungerar som ”en modefluga där proximala utvecklingszonen blir det man prata(r) om.”

Själv har jag under mina många år som lärare och lärarutbildare mycket ofta stött på Vygotskijs teorier i seminarierum, på litteraturlistor och i diverse texter. Ofta presenteras Vygotskij som det goda exemplet, i bjärt och antagoniserande kontrast till den behavioristiska förgrundsfiguren Skinner eller den allt mindre använda Piaget. Vidare lyfts Vygotskij ofta fram med referenser till sådant som är närmast banalt allmängods för varje verksam lärare, som att man ska använda stöttning, scaffolding, gentemot sina elever, att den sociokulturella och historiska kontexten påverkar lärandet och att undervisningen ska ligga på en utmanande nivå för eleverna, den proximala utvecklingszonen. Man kan fråga sig vilken lärare som inte håller med om detta.

Tankarna bakom den proximala utvecklingszonen finns dessutom tydligt framskrivna redan på 1650-talet av Amos Comenius i Didactica Magna, för att inte tala om den sokratiska dialogen, som ju också handlar om detta. Vill vi ha uppdaterade och betydligt skarpare varianter finns exempelvis James Nottinghams teorier och metoder eller teoribildningen kring formativ bedömning med Dylan Wiliam.

Man kan verkligen ställa den relevanta frågan varför Vygotskij än i dag har en så framskjutande plats inom lärarutbildningen. Kanske blockerar den ensidiga betoningen av Vygotskij och sociokulturalismen rentav annan relevant teoribildning?

ur Lärarförbundets Magasin