Läs senare

Borta bra men hemma var?

För sextonåriga Carita Rehns gick första flytten till Etiopen då hon var sex år. Sedan dess har hon bott i Sverige i tre år. Resten av tiden i Tanzania.
– Jag har ingen aning om vad jag ska kalla hemma, säger hon.

12 Maj 2009

Det är lunchrast på internationella skolan i staden Moshi vid Kilimanjaros fot. I luften 35-gradig värme och stekande sol. Carita Rehn och skolkompisen Mari Skarp söker skydd under ett parasoll på skolans kafé.

– Jag saknar ingenting från Sverige förutom familjen och någon vän. Det är värre när jag är i Sverige. Då längtar jag tillbaka till Tanzania hela tiden.

Carita bodde i Tanzania med familjen senast för tre år sedan. Då stannade de i fyra år. Hennes pappa jobbade som lärare och mamman med välgörenhet. Efter ett tag blev den psykiska belastningen för stor och familjen flyttade tillbaka till Sverige.

– Jag trivdes jättebra här och det kändes konstigt att komma tillbaka till Sverige, berättar hon. Tanzania och människorna här är helt fantastiska.

Nu är hon tillbaka i Tanzania själv för att studera ett år. Hon bor och lever på skolan.

Boardingmamman Mama Sumaya passerar förbi med en korg med tvätt och Carita passar på att fråga henne om det är okej att hon lämnar skolan under helgen för att bo hos en kompis. Mama Sumaya ger sitt godkännande, om än något motvilligt, och skyndar vidare.

– Det är otroligt mycket striktare och hårdare regler här på skolan än i Sverige, förklarar Carita. Vi måste ansöka om att få lämna området och de vill att vi ska vara minst tre i sällskapet om vi går ut.

När hon ska ut på helgen måste hon planera en vecka innan. Och säga till boardingmamman i god tid så att de kan informera vakten vid den stora gallergrinden.

Under veckan lämnar hon inte skolan särskilt ofta. Dagarna går åt till att plugga och olika fritidsaktiviteter som skolan erbjuder.

– Dessutom måste lampan vara släckt klockan tio, berättar Carita. Boardingmammorna går rond varje
kväll och kontrollerar att vi lagt oss.

Någon kväll i veckan går Carita och kompisarna för att äta vårrullar på favoritstället Uptown grocery någon kilometer från skolan.

– De som jobbar på skolan tror att det är vårrullarna som lockar, men det går att dricka öl där också, säger hon och ler.

Stillheten bryts av en surrande signal. Caritas lektion i historia börjar. Hennes favoritlärare mr Dawson, en dramatisk engelsk herre, ritar upp en tabell på svarta tavlan där första och andra världskriget jämförs. Strids-teknik, förödelse och livet som soldat. Han bollar idéer med eleverna som är pålästa. Lektionen avslutas med ett bildspel över krigens propagandaaffischer. När mr Dawson startar datorn går strömmen.

– Jag kunde satt tusen shilling på att detta skulle hända, utbrister han.

Eleverna skrattar.

Annars skrattas det inte särskilt mycket under lektionstid på internationella skolan i Moshi. Lärarna är ofta gammaldags strikta och hierarkin mellan lärare och elever är tydlig.

– Här krävs det att vi respekterar våra lärare och tilltalar dem artigt och sitter tysta på lektionerna, berättar Carita. Jag gillar det. Det var en stor chock att komma tillbaka till svenska skolan efter att ha varit här i fyra år. På högstadieskolan jag började på betedde sig eleverna hur som helst mot lärarna, och snackade och bråkade under lektionerna.

Efter skoldagen har Carita planer på att plugga några timmar. Men i stället passar hon och kompisen Junior på att öva inför ett uppträdande till Veriaty showen den kommande fredagen. Carita står för sången och Junior ackompanjerar på gitarr.

– Jag ska sjunga massor och känner mig faktiskt lite nervös, avslöjar hon och tillägger leende: Förra gången jag var med på showen sjöng jag Vem kan segla förutan vind.

På skolområdet erbjuds en mängd fritidsaktiviteter av varierande slag. Fotboll, rugby, tennis, badminton, simning, polo och mycket mer.

– Den som vill kan klättra på Kilimanjaro också, berättar Carita. Det finns ett enormt utbud vilket är en stor skillnad från en vanlig skola i Sverige.

På eftermiddagen träffar Carita sångläraren miss Tan. Miss Tan har fått för sig att Caritas röst passar bäst till opera och Carita ställer lydigt upp. Först ut på repertoaren är O Cessate di Piagarmi.

– Jag är lite förkyld, ursäktar hon sig för miss Tan.

Den halvtimmeslånga lektionen går snabbt och Carita skyndar i väg till sitt rum för att byta om till badminton. När hon spelat en stund dyker pojkvännen sen två veckor upp.

– Andy och jag har känt varandra längre, men det tog ett tag innan jag förstod att jag var intresserad, förklarar hon. Då tog jag en blomma och ryckte blad från och frågade tyst: ska jag kyssa honom, ska jag inte kyssa honom, och resultatet blev att jag skulle. Då gjorde jag det och sen dess har vi varit ihop.

Men Carita vill inte alls bli kär.

– Jag flyttar ju till Sverige om tre månader och han till England, berättar hon. Det skulle bara kännas jobbigt.

Äntligen är det lördagsmorgon och Carita checkar ut i friheten. Dagen till ära klädd i tajta jeans och linne med smala axelband, en dresskod som är långt ifrån accepterad på den kristet traditionella skolan.

Det avslappnade tanzaniska livet som pågår utanför grindarna är en stor kontrast till skolans stränga värld. Carita och hennes tanzaniska vän Vanessa Ledermann tillbringar förmiddagen hos frisören och sätter sig på The Coffeeshops uteservering för att äta lunch.

– Vi håller på att ordna så att Vanessa kan följa med mig till Sverige och plugga i två år, berättar Carita. Mamma och pappa har sagt att hon kan bo hos oss. Det vore helt underbart att få med en del av Tanzania till Sverige.

När tallrikarna är tomma ger de sig ut på stan för att köpa ett par örhängen i present till kompisen Farah som har födelsedagsfest på kvällen. Sen sätter sig tjejerna på takterassen till hotell Kinderoko och pratar om den stundande festen och dricker öl. Där skulle de inte komma på tanken att fråga sextonåringarna om legitimation.

– Vanessa är en väldigt nära vän som jag känt sen jag bodde i Tanzania förra gången, förklarar Carita. Men jag har ingen vän som jag kallar bästis. Jag gillar att ha många vänner. Man blir så inlåst av att ha en bästis.

I juni är det dags för Carita att återvända till Sverige. Men hon funderar inte särskilt mycket på hur det kommer att kännas att bryta upp från vännerna och livet i Tanzania. Vid det här laget är hon så van vid att flytta runt och vet inget annat liv.

– Jag brukar tänka att jag aldrig varit turist någonstans, säger hon. Samtidigt har jag ingen aning om vad jag ska kalla hemma. Det är lite underligt.

Alla artiklar i temat Barn i migrationens tidsålder (7)

ur Lärarförbundets Magasin