Läs senare

Blir du chanslös, lille vän?

En socialliberal politik bör ha som grund att alla människors livschanser ska vara så stora som möjligt. Men den skolpolitik som Folkpartiet bedriver i dag går närmast i en icke-liberal riktning. Den minskar i stället många människors livschanser och möjligheter.

25 Feb 2010

I spetsen för den utbildningspolitik som bedrivs i Sverige står två ministrar som företräder det parti som kallar sig för liberalt. Att lägga anspråk på en sådan etikett innebär också att man utlovar någonting – att politiken bör gå i en liberal riktning.
    Efter rockader i samband med partiledarbytet 2007 och Lars Leijonborgs avgång är i dag Jan Björklund utbildningsminister och Tobias Krantz högskole- och forskningsminister (lärarutbildningen har dock Jan Björklund lagt beslag på).  
    Frågan är om den politik som Jan Björklund står för har en förankring i den liberala teorin. Mycket tyder på att delar snarast går i en icke-liberal riktning och i stället är en intressepolitik för den utbildade medelklassen. Inte minst gäller detta den tydliga tudelning av gymnasieskolan i en teoretisk och en praktisk del som kommer att genomföras.
    Enligt webbplatsen hålls Folkpartiets ”politiska åsikter … samman av en helhetssyn – liberalismen”. I korthet beskrivs det som ”andlig frihet, materiell frihet och solidaritet” .
    Andlig frihet är rätten att fritt hysa tankar och idéer. Materiell frihet rätten att själv få göra sina val. Och solidaritet ”omsorg om andra människors välbefinnande och livschanser”.
    Folkpartiet placerar samtidigt in sig i en idétradition med rötter hos filosofer som John Locke, Jeremy Bentham och John Stuart Mill. Den liberalism som Folkpartiet står för kallas på engelska för ”Liberal Equality” eller – på svenska – socialliberalism.

Vad socialliberalism innebär har flitigt debatterats, med det kanske viktigaste bidraget A Theory of Justice publicerat av filosofen John Rawls 1971. Andra nutida tänkare som går att placera in i traditionen är till exempel Nobelpristagaren Amartya Sen, rättsfilosoferna Ronald Dworkin och Bruce Ackerman samt filosofen Susan Moller Okin.
    Här kommer utgångspunkten att vara den Rawlska varianten men när det gäller den fråga som är relevant här – det som Folkpartiet kallar för livschanser – är de andras tänkande likartat.
    John Rawls ställer i A Theory of Justice upp två principer för hur ett rättvist samhälle bör vara konstituerat. Den första principen kan enkelt beskrivas som de vanliga politiska friheterna eller det som på Folkpartispråk heter ”andlig frihet”. Den andra principen handlar om fördelningen av välfärd på ett rättvist sätt:
    ”Social and economic inequalities are to be arranged so that they are both:
        a) to the greatest benefit for the least advantaged, …,  and
        b) attached to offices and positions open to all under conditions of fair equality of opportunity.”
    I ett rättvist samhälle kan det alltså finnas skillnader mellan människor men dessa måste gynna den som är sämst ställd och vara möjliga för alla att uppnå. Om man väljer mellan två samhällen där det första innebär att välfärden för den sämst ställde är bättre, och det andra att allas möjlighet att uppnå alla positioner är större, ska man välja det senare.
    Inget samhälle lär bli modellerat efter detta men för att mäta om en politik går i liberal riktning är det en fungerande måttstock. En socialliberal politik bör alltså ha som grund att människors livschanser – deras möjlighet att nå vilken position i samhället som helst – ska vara så stora som möjligt.
    I en mycket snäv, teoretisk tolkning går det att hävda att alla positioner i ett samhälle som Sverige är öppna för alla, men i praktiken är det mycket som måste till. En av de viktigaste frågorna blir hur man organiserar skolväsendet. Låt oss ta några sakfrågor och se om de förändrar allas livschanser.
    En fråga som Folkpartiet driver är en mer differentierad skola: man vill se mer av fristående skolor, mer av fritt skolval och mer av klasser med specialinriktningar. Detta driver partiet eftersom det ökar den ”materiella friheten”.
    Men underlättar det samtidigt allas livschanser? Som vi såg var det det som borde vara den styrande principen vid ett val mellan två olika system. Om segregation och minskade livschanser för vissa är resultatet bör man betänka sig både en och två gånger.

Det resultat vi ser är snarast minskade livschanser för vissa. Skolverket uttrycker det i en rapport som kom i höstas, Vad påverkar resultaten i svensk grundskola, på följande sätt:
    ”Skolverket identifierar en viss förskjutning i det svenska skolsystemet i riktning mot segregering. … En rad studier visar att skolornas elevsammansättning har blivit mer homogen, dvs elever med likartad bakgrund samlas på samma skola i högre utsträckning. Det har även blivit större resultatskillnader mellan olika skolor och mellan olika elevgrupper, framförallt utifrån social bakgrund. En slutsats är att föräldrarnas utbildningsnivå fått en större betydelse för elevernas resultat samt att val av skola betyder mer.”
    För den som är liberalt sinnad är det viktigt att man får välja skola, men det får inte ske till vilket pris som helst. Om skolvalet leder till att de elever som har sämst förutsättningar klarar sig sämre kan en socialliberal bara välja en av två handlingsvägar: endera avskaffa skolvalet eller se till att de negativa effekterna minimeras.
    I den dagliga praktiken väljer Folkpartiet dock inte det sistnämnda. I det som borde vara partiets skolexempel, Stockholm (vars skolborgarråd är partistyrelseledamoten Lotta Edholm och där Jan Björklund tidigare haft samma roll), har man under de år Lotta Edholm varit vid makten låtit det socioekonomiska tillägget vara konstant, samtidigt som elevpengen ökat med tio procent.
    I praktiken betyder det att skolor i socioekonomiskt svaga områden har fått en minskad andel av skolresurserna. Om avsikten vore att maximera allas livschanser är det en politik som går åt fel håll.

Gymnasieskolan ska delas i en yrkesförberedande och en högskole-förberedande del. Den som läser på den yrkesförberedande delen får inte grundläggande behörighet till högskolan, utan måste läsa extra alternativt komplettera på komvux.
    Här är det uppenbart att en politik som syftar till att ge många goda möjligheter att nå alla positioner i samhället snarare borde gå i den andra riktningen. Jan Björklund förefaller helt enkelt att ha missförstått den grundläggande liberala tanken.
    När det gäller två av de yrkesförberedande programmen, barn och fritidsprogrammet och vård- och omsorgs-programmet, har regeringen insett problemet, inte minst för att dessa är grundutbildning för många flickor från arbetarklassen som sedan väljer att studera vidare till förskollärare eller sjuksköterskor.
    Därför avser regeringen, enligt propositionen Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan (2008/09:199), att ge Skolverket i uppdrag att överväga ”vilka behörighetsgivande kurser som bör erbjudas”. Gott så, men en bättre idé vore att låta alla gymnasiestuderande – eller åtminstone de som läser på dessa två program – få grundläggande behörighet från början.
    Men det är först när förslaget kopplas till sommarens förändringar i urvalsgrupper för dem som söker till högskolan, som det klart framgår vilken kraftig försämring det är för den som läser på yrkesprogram och som därefter kan tänka sig att studera vidare. Då kommer de som söker på betyg till högskolan att delas i två grupper: direktgruppen och kompletteringsgruppen.
    I direktgruppen hamnar den som är behörig från gymnasieskolan samt den som läst minst två tredjedelar av sin utbildning på komvux. Den som har läst mindre på komvux, oavsett om man har kompletterat för att nå grundläggande eller särskild behörighet eller konkurrenskompletterat för att höja sitt betyg, hamnar i den andra.
    Platserna fördelas därefter efter gruppernas storlek, men kompletteringsgruppens platsantal minskas därefter med en tredjedel. Dessa ges i stället till direktgruppen. Den som kommer direkt från gymnasieskolan får det lättare och den som kompletterar svårare.

Eftersom regeringen samtidigt inför en gymnasieskola där de flesta som har läst på yrkesförberedande program inte blir behöriga till högskolan och därför måste komplettera så stänger man i praktiken dörren för dem som inte valt ”rätt” från början. Och de som i hög grad väljer ”rätt” är de som har föräldrar som själva har studerat på högskolan.
Förslaget minskar de sämst ställdas möjlighet att nå alla positioner i samhället och bör också öka den sociala snedrekryteringen.
    Därtill införs meritpoäng vid ansökan till högskolan. Detta innebär att den som har läst rätt kurser i gymnasieskolan kan tillgodoräkna sig maximalt 2,5 extra poäng.
    Poängen får den som har läst vissa ämnen på en tillräckligt hög nivå. En sådan är till exempel moderna språk på minst steg 3, vilket förutsätter att man har läst språket redan i grundskolan. För att få meritpoäng gäller det alltså att välja ”rätt” redan i grundskolan. Den som valt rätt som 11-åring får en större chans att komma in på läkarutbildningen, och andra populära elitutbildningar, i framtiden.
    En erfarenhet från de internationella jämförande undersökningarna, till exempel Pisa, är att tidigare val är mer påverkade av föräldrarnas bakgrund. Genom meritpoängen för man i ett tidigare skede in val som kommer att minska livschanserna för barn från icke-akademiska hem.

Jag har här jämfört hur delar av den skolpolitik som Folkpartiet, med utbildningsminister Jan Björklund i spetsen, förhåller sig till socialliberalismen. Mycket talar för att partiet lägger för stor tonvikt vid ”materiell frihet”, på bekostnad av allas livschanser eller möjlighet att nå alla positioner i samhället.
    Ett samhälle där alla positioner i realiteten är öppna för alla är en utopi, men för att en politik ska kunna kallas för socialliberal bör den öka dessa möjligheter i stället för att minska dem.
    Den politik som Folkpartiet för i dag, åtminstone utifrån dessa exempel, går åt motsatt håll: den minskar mångas möjligheter att nå vissa positioner. Den klarar därmed inte det Rawlsianska kriterium som sattes upp på hur en liberal stat bör vara utformad.
    Men det är nog inget att förvånas över. Sverige saknar – tyvärr – ett parti som sätter liberalismen främst. Folkpartiet har i stället utvecklats till ett intresseparti för den utbildade medelklassen.

ur Lärarförbundets Magasin