Läs senare

Berättare i toleransens tjänst

PorträttetHan vann en historisk seger över nazister och ska snart doktorera om arbete mot extremism. Samtidigt fortsätter Christer Mattsson att undervisa.
– De är ju mina barn, säger han om de högstadieelever som rör sig i destruktiva miljöer.

av Mimmi Palm
02 Feb 2018
02 Feb 2018
Foto: Nicke Johansson

Hösten 2017 demonstrerar Nordiska motståndsrörelsen i Göteborg.

På ett av plakaten som nazisterna bär syns Christer Mattssons porträtt. Intill fotot står det ”förbrytare”.

Knappt 30 år tidigare, hösten 1988, är Christer Mattsson gymnasieelev i en skola i Göteborg. En protestlista går runt i klassen med syftet att få bort fysikläraren Olga.

Orsaken är att hon är kvinna och utlänning, från Polen. Christer Mattsson vägrar att underteckna.

Jag hade nog behövt knyta an till fler personer. Där kan jag känna igen mig i mina elevers vilsenhet.

Under de decennier som har passerat mellan de båda händelserna har han varit med om många konfrontationer, inte minst som lärare och ledare för Toleransprojektet. Men arbetet med att få ungdomar att lämna rasistiska miljöer har också gett många stunder av samförstånd, bortom fördomar och fientlighet.

Christer Mattsson

Född: 1971 i Göteborg.

Familj: Fru och tre barn.

Fritid: Matlagning, vandring, att snickra och böcker.

Om läraryrket: En stor del av min själ.

Läser: Allt beroende på sinnesstämning och behov.

Gillar: Sena kvällar.

Ogillar: Tidiga morgnar.

Elever hör av sig när de blivit vuxna och berättar att han har varit viktig för deras förståelse av sig själva.

Att Nordiska motståndsrörelsen pekade ut Christer Mattsson som sin fiende skulle även det kunna ses som en bekräftelse: han är en auktoritet.

– De hatar såna som mig.

Han lutar sig bakåt på stolen.

– Men jag är ingen känd person, inte som en politiker som representerar ett parti. Det känns som om de vill åt mig personligen.

Effekten av att utpekas av en organisation som är beredd till våld är framför allt rädsla och behov av skyddsåtgärder. Men aktiva nazister har aldrig hindrat Christer Mattsson. I dag är han biträdande föreståndare för Segerstedtinstitutet som har ett nationellt uppdrag att förebygga våldsutövande extremism, och han står i begrepp att doktorera med en avhandling inom samma område. Sedan lång tid föreläser han också för lärare, och har gjort otaliga resor med grupper till Förintelsens minnesplatser i Polen, i utbildningssyfte.

– Men till hösten ska jag ha elever igen, säger han och ser nöjd ut.

Och då menar han högstadieelever. Han vill inte bli en forskare utan kontakt med skolan, utan fortsätter att utbilda elever, både de som rör sig i destruktiva miljöer och de mer välfungerande, för att de ska få redskap att stå emot rasism och intolerans.

I Christer Mattssons föräldrahem var det mycket prat om att han skulle bli ingenjör. Hans pappa var arbetare på skf och drömde om att sonen skulle skaffa sig den högre utbildning han själv inte fick.

– Att jag inte kände till någon annan akademisk utbildning än Chalmers var en klassfråga, säger Christer Mattsson.

Det var fysikläraren Olgas förtjänst att han kom att söka till lärarutbildningen direkt efter gymnasiet. Hon såg att den blyga, inte så populära, men duktiga pojken, hade kapacitet.

Christer Mattsson närmar sig extremistiska ungdomar med tålamod och tillit. »Ofta sker det saker inombords, när personen är ensam med sig själv.« Här står han vid Guds hand av Carl Milles, utanför Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Foto: Nicke Johansson

Varken mamman eller pappan sa särskilt mycket när sonen valde att bli lärare, men pappans besvikelse märktes ändå. Det spelade inte så stor roll för Christer Mattsson.

– Nej, säger han och slår ut med armarna, den enda jag bryr mig om att imponera på är min fru!

Elisabeth mötte han på lärarutbildningen och de gifte sig i tjugoårsåldern.

Blicken får lyster bakom glasögonen.

– Jag blev pappa vid 22.

Det blev knappt något utrymme mellan den första familjen och den nya. Men han är nöjd med att hans egen familjebildning, så småningom med ytterligare två barn, inte lät vänta på sig. Själv var han enda barnet och beskriver en uppväxt utan så mycket utbyte med föräldrarna.

– Jag hade nog behövt knyta an till fler personer. Där kan jag känna igen mig i mina elevers vilsenhet, säger han, och lutar sig snett i stolen.

Det fanns en person som han hade stadiga band till: morfar. Han var den som brydde sig. Som mötte Christer i gångtunneln på hans väg hem från skolan och bjöd på favoritpastillerna Svarta katten.

Christer Mattsson återberättar minnet med ett tonfall som både är mässande och mjukt i kanterna. Sådan är hans berättarröst; ett levandegörande tonläge där detaljerna blir viktiga och pauserna effektfulla. Jag känner igen den från hans lektioner och föreläsningar.

1995 var Christer Mattsson nyutexaminerad SO-lärare. Samma år skedde ett mycket brutalt mord i Kode. 14-årige John Hron dödades av nazister. Kungälvs kommun fick ett avgörande incitament för att sätta stopp för vit makt-miljöer. Christer Mattsson, också med protestlistan mot läraren Olga i färskt minne, tog på sig uppdraget, och Toleransprojektet utformades.

Det är i dag spritt till över 20 kommuner i landet och bedöms vara effektivt. Men alla är inte positiva. Vissa anser att man med tolerans som mål riskerar att befästa ett maktförhållande, där en majoritet nådigast tolererar en minoritet. ”Vem vill bli tolererad?” är kritikernas fråga. I stället förordar de normkritik, där fördomar motverkas genom att normen ifrågasätts.

Det en person som tycker illa om andra människor behöver är att lära känna sig själv.

Christer Mattsson replikerar:

– Då brukar jag fråga, vem vill inte leva i ett tolerant samhälle?

Tolerans för honom är både något ömsesidigt och ett sätt att definiera sig själv, och det kan ses som en minsta gemensam nämnare för att hålla ihop ett samhälle. Han håller visserligen inte med dem som ifrågasätter begreppet, men är inte främmande för normkritik. Tvärtom antar han ett sådant perspektiv i sitt arbete. Han välkomnar också kritiken.

– Om man vill bli bra på det man gör, då ska man lyssna till sina kritiker. Men om kritiken är orättvis, då blir jag förbannad, säger han, alltjämt mild på rösten.

Hans nuvarande arbetsplats Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet har också ifrågasatts. En mängd forskare är kritiska, bland annat till att verksamheten, som ska vara kunskapsutvecklande, bygger på svag vetenskaplig grund.

Christer Mattsson nickar.

– De pekar på något viktigt och nu gör vi en sammanställning av den forskning som finns om preventionsarbete mot extremism. Men medan vi väntar på att ta fram evidensbaserade metoder måste vi fortsätta att arbeta med ”promising practices”.

Toleransprojektet vid Segerstedtinstitutet

Toleransprojektet startades 1999 i Kungälv och är i dag spritt till drygt 20 kommuner. Både elever som befinner sig i destruktiva miljöer och de som är mer välfungerande erbjuds att delta i en serie lektioner.

De får reflektera över etiska dilemman, personligt ansvar och människovärde och träna sin förmåga till samarbete, empati och problemlösning i en historisk kontext.

Kommuner som vill arbeta med Toleransprojektet kan kontakta Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.

Segerstedtinstitutet inrättades 2015 och är ett nationellt resurscentrum med uppdrag att förebygga våldsutövande extremism, i samarbete med offentliga institutioner och organisationer.

Han gör en paus.

– Alternativet vore att göra ingenting.

Toleransprojektet beskriver han som en socialpsykologiskt grundad praktik som går att lära ut. Den narrativa, det vill säga, den berättande och gestaltande pedagogiken, är kärnan.

Han placerar sina öppna händer på bordet.

– Att vara lärare är att vara konstnärlig. En viktig del i projektet är att ta fram lärares kreativitet.

Vi går till ett annat rum, svagt och flackt upplyst. Christer Mattsson slår sig ned vid ett litet bord. Ett tjugotal lärare sitter i en cirkel vända mot honom. De är deltagare i Göteborgs universitets kurs om tolerans, identitet och extremism, som hålls här på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. En inbjuden gäst tar plats. Peter Sandin, som blev nazist i tidiga tonåren, börjar berätta med Christer Mattsson som samtalspartner.

– Den lille Peter, han som gick till mormor med en klump i magen, vart tog han vägen? frågar Christer Mattsson med berättarrösten.

Mannen mitt emot honom dröjer med svaret. Så säger Peter Sandin:

– Ja, han fanns nog ingenstans. Han blev nog något helt annat.

Koncentrationen i rummet är hög medan han, sedan drygt tio år avhoppare från nazismen och numera föreläsare om sina erfarenheter, vecklar ut sin historia om uppväxten i ett fattigt hem med invandrarfientliga åsikter.

– Tycker du om dig själv? blir den lågmälda, avslutande frågan från Christer Mattsson.

– Ja, det kan jag nog säga att jag gör i dag, faktiskt.

Kraften i berättelsen hänger kvar i rummet. Åhörarna ställer frågor om vägen in i och ut ur extremism.

För Peter Sandins del bidrog skolans utpekande av honom som avvikande och stökig till att han tog steget till att bli organiserad nazist.

Det är som Christer Mattsson konstaterar; en konfrontativ hållning gentemot en person kan få helt andra följder än de man tänkt sig. Han berättar om den gången när han plattade till en nazistisk aktivist i en ordduell. Det hände under ett offentligt framträdande i Visby 1995 och såg ut som en – historisk – seger, inte minst eftersom det ledde till den första fällande domen för hets mot folkgrupp.

– Men i efterhand är det inget jag är stolt över. Det förde också med sig att personen tog klivet in i organiserad nazism. Det fungerar ofta så, att man blir det man säger att man är först när man tvingas försvara sina åsikter.

Christer Mattsson har vunnit ordmatcher mot nazister, men det är inget han är stolt över. En konfrontation kan tippa en person över kanten till organiserad extremism, säger han. Foto: Nicke Johansson

Christer Mattsson har med växande erfarenhet ändrat förhållningssätt. I stället för att försöka ”tala till rätta” lyssnar han, och ställer frågor. ”Men varför är du så arg? Vi kan prata vidare i morgon när du inte är arg längre.”

Att närma sig med det han kallar empatisk nyfikenhet kräver tålamod och tillit, eftersom effekten kan låta vänta på sig.

– Oftast sker det saker inombords när personen är ensam med sig själv.

Toleransprojektets ändamål är inte främst att pinpointa elever från riskmiljöer, säger han.

– Meningen är att individen själv ska må bra. En destruktiv miljö är inte bra för någon.

Den avhoppade Peter Sandin bekräftar.

– Det finns ingenting att sakna, inga goda stunder. Allt var av ondo, säger han lugnt.

Kursdeltagaren Dan Hultqvist tar intryck av att Christer Mattsson delar med sig av sina misstag.

– Av det förstår man hur man ska göra, säger han.

Fredrikshovs slotts skola i Stockholm, där Dan Hultqvist är lärare, figurerade för ett knappt år sedan i media. Några elever i nian hade spelat in en film där de gjorde hitlerhälsning. Att det skedde efter ett besök på minnesplatsen i Auschwitz framstod som skandalöst. Att starta Toleransprojektet är tveklöst angeläget för skolan.

Det en person som tycker illa om andra människor behöver är att lära känna sig själv, säger Christer Mattsson.

Inom Toleransprojektet får eleverna skriva om sin vardag, om någon viktig och trygg vana. Ungefär som Christer Mattssons möten med morfar och Svarta katten-asken.

I projektets avslutning sker en resa till Polen. När eleverna befinner sig i Auschwitz eller Majdanek får de sina berättelser upplästa av läraren. En historia om att bre sig en macka med Nutella till mellis kan slå en bro till de människor som hölls fångna i ett förintelseläger.

– Det blir tydligt att de som mördades i lägren också var människor som levde vardagliga liv där de små detaljerna var viktiga, precis som för de som nu står där som besökare.

Christer Mattssons tillvaro syns präglad av allvar. Men det finns plats för annat. När det blir dags för fotografering går han utan prut med på att lägga sig på ett jättestort schackbräde.

– Jag gillar upptåg, säger han.

ur Lärarförbundets Magasin