Ingår i temat
Gud i skolan
Läs senare

Barnet och rätten till religionsfrihet

Rätten att slippa. Rätten att byta. Eller kanske förälderns rätt att fostra sitt barn i den egna traditionen. Att barn ska ha religionsfrihet är självklart. Men vad det egentligen innebär råder det skilda meningar om.

20 Nov 2014

På senare år har debattens vågor gått höga om hur religion ska hanteras i skolan. Det har bland annat handlat om huruvida det är bra för eleverna med religiösa friskolor eller inte. Intressant nog används argument som utgår från religionsfriheten av debattörer på helt olika sidor i den här debatten. I antologin Religiösa friskolor i Sverige visar författarna hur dessa friskolor av vissa ses som ett skydd för barnets religionsfrihet, eftersom de ger barnen tillgång till en religiös tradition och en miljö där religionsutövning inte pekas ut som något konstigt. Andra ser religiösa friskolor som en kränkning av barns religions­frihet, platser där de utsätts för indoktrinering, när de i stället bör få välja själva om de vill tillhöra en religion eller inte senare i livet. Det är uppenbart att olika uppfattningar om vad barns religionsfrihet bör innebära lever sida vid sida.

I Sverige är vi vana att tänka på religionsfrihet som ”frihet från” religion. Det har förstås att göra med vår historia med en statskyrka, som utövade stark kontroll över medborgarna. Kampen för religionsfrihet var i vårt land en kamp för att få slippa religiöst tvång. Vi är också vana att tänka på religion i termer av sanningsanspråk och lära, något som har att göra med den protestantiska kristna tradition och den logiskt orienterade filosofiska tradition som dominerat i vårt land. Sverige är dessutom enligt den stora internationella värderingsstudien World Values Survey det land i världen som är mest präglat av individualistiska, rationalistiska och sekulära ideal.

Sammantaget gör detta att svenskar i gemen är mindre vana att tänka ”frihet till” religion. Religion uppfattas oftast som en privatsak, något som inte hör hemma i det offentliga rummet. Samtidigt lever i vårt land många människor med bakgrund i länder där religion är en självklar, synlig del av vardagen.

När FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europakonventionen nämner barn i samband med religionsfrihet är det som formuleras föräldrarnas rätt att fostra sina barn i den religiösa tradition de själva tillhör, till exempel genom att välja utbildning för barnen. Religionsfriheten ses främst som ett skydd mot tvång och inblandning från staten. I FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, är det tydligt att barnet delvis lösgörs ur sin familj och ses som subjekt med egna rättigheter medan föräldrarnas uppgift är att vägleda och stödja till dess att barnet självt kan ta fullt ansvar för utövandet av sina rättigheter.

Begreppet religionsfrihet används i barnkonventionen utan att någon preciserande formulering talar om vad den innebär. Enligt FN skyddar barnkonventionen både rätten att byta och rätten att utöva religion, men vare sig barnkonventionen – eller de tidigiare konventioner som FN:s barnrättskommitté utgått från – ger någon definition av religionsbegreppet. Jag menar att våra föreställningar om vad religion är spelar stor roll när det gäller synen på religionsfrihet.

Om religion främst uppfattas som att hålla vissa trosföreställningar för sanna, kommer religionsfrihet att uppfattas i termer av tankefrihet och yttrandefrihet för den enskilda individen. Troligen kommer också ganska höga krav att ställas på intellektuell och kognitiv mognad hos den som ska välja vilka sanningsanspråk som är rimliga att bejaka.

Om religion uppfattas mer i termer av praxis och beteenden kommer religionsfriheten att ligga närmare de kulturella rättigheterna, som rätten till ett språk, att uttrycka sig i konst och musik och delaktighet i kulturella traditioner. Rätten att få utföra vissa handlingar, bära vissa kläder och liknande blir viktigare och de kollektiva aspekterna av religionsfriheten blir tydligare.

När andra paragrafen i artikel 14 i barnkonventionen talar om föräldrarnas rätt och skyldighet att ge ledning på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling är det lätt att läsa den som om barnets rätt inskränks till förmån för föräldrarnas. Men barnrättsexperten Gerison Lansdown påpekar att tanken bakom formuleringen snarare är den motsatta. I de tidigare konventionerna har föräldrarna varit de som beslutade för hela familjen, nu måste de ta hänsyn till barnets växande förmågor och ge det utrymme att successivt ta över utövandet av sin egen rätt. Men vad är det för mognad och förmågor som krävs?

Sylvie Langlaude, lektor i juridik i Belfast, har studerat hur några centrala instanser inom den internationella rätten tolkar barnets rätt till religionsfrihet. Det visar sig att tolkningarna skiljer sig åt, främst vad gäller förhållandet mellan föräldrarnas vägledning och barnets egen rätt: Barnrättskommittén utgår från ett individualistiskt perspektiv som lägger stor vikt vid barnet som självständigt utövande av sin egen rättighet. Den prioriterar nästan alltid barnets rätt över föräldrarnas. FN:s rapportör för mänskliga rättigheter ser huvudsakligen barn utifrån ett kollektivt perspektiv. Barnet betraktas som en integrerad del av sin familj och den religiösa grupp den tillhör och rapportören fokuserar på att försvara föräldrarnas rättigheter att fostra sina barn mot statlig inblandning. Barnet ses inte som självständigt rättighetssubjekt. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna anlägger ett vuxenperspektiv på religion, som ställer höga krav på intellektuell mognad för att kunna fatta välgrundade beslut. Domstolen resonerar utifrån föräldrarnas rättigheter, utan att ta fram barnets perspektiv. Ingen av de här instanserna ger någon tolkning av vad ”växande förmågor” innebär och inte heller någon vägledning i frågan om hur vi ska kunna bedöma när barnet självt uppnått mognad nog att utöva sin rätt.

Vi behöver alltså ta ställning till vilken sorts autonomi som krävs för att kunna utöva sina rättigheter. Autonomi kan uppfattas i termer av förmåga att styra sig själv. I upplysnings­tidens filosofi är förmågan till autonomi en förutsättning för att vara en samhällsmedborgare med grundläggande rättigheter. Barn (särskilt yngre barn) räknas oftast inte som möjliga rättighetshavare på grund av bristande kognitiva förmågor och bristande impulskontroll.

Ett annat sätt att se på autonomi är som faktisk möjlighet till självbestämmande, oavsett underliggande förmåga. Då handlar barns autonomi om hur mycket de släpps in i beslutsfattande och hur mycket självständighet de ges.

En tredje syn ifrågasätter det isolerade individperspektiv som hittills präglat diskussionen om autonomi. Autonomi är en utveckling mot tydlig identitet och självständighet som växer fram i förhandlingar med familj, kultur och omgivande samhälle. Utifrån denna syn är inte autonomi en förutsättning för att få utöva sin rätt. Autonomi är något relationellt, en del av ett samspel, där vi gemensamt formar våra liv.

Inom vården är också frågan om barnets autonomi aktuell. Där används allt oftare något som kallas Gillick-kompetens för att kunna bedöma hur barn ska informeras och medverka i beslut om medicinsk behandling. Gillick-kompetensen handlar om huruvida ett barn har förmåga att ge informerat samtycke till – eller avstå från – en behandling och det bedöms utifrån barnets mognad och förståelse av vad samtycket innebär. Enligt läkaren Robert Wheeler måste barnet kunna göra en rimlig bedömning av för- och nackdelar med en behandling och vilka konsekvenser den kan få på kort och lång sikt, för barnet självt och för människor i dess omgivning. Kanske behöver vi utveckla någon form av Gillick-bedömningar också på religionsfrihetens område.

Sammanfattningsvis kan barnets rätt till religionsfrihet uppfattas på flera, radikalt olika sätt. Den kan ses som rätten att själv välja livs­åskådning på intellektuell och kognitiv grund, något som främst äldre barn och ungdomar anses kunna göra. Den kan också uppfattas som rätten till delaktighet i familjens och den egna kulturens traditioner, där barnet föds in i ett sammanhang som det med föräldrarnas hjälp får växa in i successivt.

Båda dessa modeller har inbyggda problem på grund av sitt ensidiga fokus på barnet som rationellt tänkande individ respektive föräldrarna som fostrare in i kollektivet. Jag menar att vi behöver arbeta fram modeller där fler aspekter ryms och där balans och samspel mellan barn och vuxna blir bättre. Tillhörighet och självständighet behöver inte vara varandras motsatser. De kan vara varandras hjälp och förutsättningar.

Maria Klasson Sundin är doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och arbetar på en avhandling om barnets rätt till religionsfrihet utifrån barnkonventionen. Inom religionsfilosofin har hon också intresserat sig för språkfilosofiska och vetenskaps- teoretiska frågeställningar.

Barnkonventionen skyddar rätten till religionsfrihet

Barnets rätt till religionsfrihet formuleras i barnkonventionens artikel 14 så här:

1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas, och i förekommande fall vårdnadshavares, rättigheter, och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.

Litteratur

Brems, E (2006): Commentary on the United Nations Convention on the Rights of the Child. Article 14: The Right to Freedom of Thought, Conscience and Religion. Martinus Nijhoff Publishers.

Berglund, J & Gunner, G (2011): Barn i religionernas värld. Liber.

Berglund, J & Larsson, G (red) (2007): Religiösa friskolor i Sverige: Historiska och nutida perspektiv. Studentlitteratur.

Esmer, Y & Pettersson, T (red) (2007): Measuring and Mapping Cultures: 25 Years of Comparative Values Surveys. Brill Academic Publishers

Klasson Sundin, M (2011): Religionsfrihet för barn? I J Berglund & G Gunner (red) Barn i religionernas värld. Liber.

Langlaude, S (2007): The Right of the Child to Religious Freedom in International Law. Martinus Nijhoff Publishers.

Lansdown, G (2005): The Evolving Capacities of the Child. UNICEF.

Regeringskansliet (2006): FN:s konventioner om Mänskliga Rättigheter.

Wheeler, R (2006): Gillick or Fraser? A Plea for Consistency over Competence in Children. I British Medical Journal, 332, 807.

Alla artiklar i temat Gud i skolan (10)

ur Lärarförbundets Magasin