Läs senare

Barn är inga dumskallar

DebattKlimatkrisen är vår viktigaste framtidsfråga. Att undervisa om den är vår plikt, skriver läraren Magnus Carlbring i en replik till Fredrik Sjöbergs artikel i nr 4/16 av Pedagogiska Magasinet.

03 Mar 2017
Illustration: Ulf Frödin

Författaren och biologen Fredrik Sjöberg skriver i artikeln Sluta skräm barnen i Pedagogiska Magasinet att vi ska avhålla oss från att undervisa barn om klimatkrisen. Ja, han menar till och med att vi inte bör tala med barn om klimatkrisen över huvud taget. Han kallar klimatalarmism för känslopjunk och diminiuerar allvaret i miljöfrågan genom att använda ord som ”halvsanningar” och ”domedagshallelujah”.

Fakta bistår han dock inte med, det finns ett omisskännligt stråk av klimatförnekande i artikeln. Han menar förvisso att klimatkrisen inte är ”försumbar”, och att det krävs politiska beslut för att skapa förändring. Försumbar är ett väldigt svagt ord. Vi vet att klimatkrisen är den viktigaste framtidsfrågan av alla; hela vår existens står de facto på spel.

Det är synd att Sjöberg i sin artikel egentligen inte berör sakfrågan; han skriver att det är bra att kunna mycket om naturen, men ingenting om vad. I stället skriver han att han själv försätts i ett tillstånd av ursinne på gränsen till apati på grund av retoriken kring miljökrisen.

Självklart ska man undervisa barnen om klimatförändringar. Barn är inga dumskallar. Och det är deras framtid allting handlar om. I USA har en grupp barn och ungdomar stämt myndigheterna, för att de inte gör tillräckligt mot klimatförändringarna. Bland ungdomarna finns den 16-årige Xiuhtezcatl Martinez, en av grundarna av Earth Guardians – en världsomspännande barn- och ungdomsorganisation med klimatet i fokus. Martinez var i Stockholm i november för att ta emot det nyinstiftade Children’s Climate Prize. Om priset kan man läsa att det ”syftar till att uppmärksamma miljö- och klimatfrågan i ett positivt sammanhang, hylla barns idéer och inspirera en ung generation till miljöengagemang”. Det är givetvis så vi vuxna ska möta barnen i det här ämnet: uppmuntra dem, stödja, se deras oro och lyfta deras engagemang.

Klimathotet är ingen undergångsvision eller apokalyptisk fiktion: det är reellt och förändringar syns dagligen i nyhetsrapporteringen. Just nu, när detta skrivs, kommer rapporten om att det är 20 grader varmare än normalt så här års i Arktis.

Ska vi skydda barnen mot detta faktum, eller ta med dem i diskussionen? Vems framtid handlar det om? Värmerekord slås månad efter månad och år efter år – är detta något vi ska hemlighålla för den kommande generationen? Ska vi inte prata om sjukdomar eller död med ungarna heller? Vad är vitsen med att skydda dem mot tillvarons beskaffenhet?

Givetvis ska politikerna ta sitt ansvar – vilket de gör (om än haltande) – samtidigt som var och en av oss, vuxna som ungdomar som barn – måste dra sitt strå till stacken. Att hävda att det inte är någon idé att göra något eftersom de som mest av allt borde göra något – de som sitter på makten och pengarna – inte gör vad de ska, är en total uppgivelse inför faktum. Världen är i snabb förändring. Och det är människan som har förmågan att bromsa detta; temperaturkurvan steg brant i takt med industrialismen, det är genom att se det historiska förloppet som vi kan skapa förändring. Kunskap, alltså. Inlärning. Pedagogik.

Fredrik Sjöberg har helt rätt i att vi ska bygga undervisningen på vad vi vet och på vad vetenskapen vet. Och forskarna är överens (utom några märkliga procent som ofta visar sig ha haft nära band till – ja rentav vara köpta av – de ekonomiskt starka oljeintressena) om vad som sker. Jag vet inte om Sjöberg har erfarenhet av pedagogiskt arbete, men att undervisa handlar inte om att skrämma upp någon, vilket han tycks tro, utan i stället om att få barn – eller vuxna – att reflektera själva utifrån gällande faktum.

Undervisning sker genom att vi inhämtar fakta – från alla håll – och relaterar till dem och diskuterar. Det är inte farligt att veta. Tvärtom är kunskap det bästa vapnet vi kan ha för att skapa förändring. Att gömma sig för fakta är däremot kontraproduktivt. Lika viktigt är det att skapa en diskussion om vad som är reellt och vad som är överdrifter. Källkritik och massmediakunskap blir allt viktigare ämnen i en tid då vi googlar upp vårt vetande. Sedan behöver allt det här anpassas efter ålder och ämne, givetvis.

Fredrik Sjöberg skriver i sin artikel: ”den som lärt mycket om naturen går inte på vad som helst och är därför inte lika lättskrämd som andra.” Precis. Varför ska vi då inte lära ut hur världen ser ut och fungerar?

Barnen har koll. Vi behöver köra mindre i bilen, inte mer. Vi behöver flyga mer sällan, inte oftare. Det behöver barnen säga åt oss vuxna, när vi slentrianmässigt tankar bilen eller bokar charterresan. Det finns en närmre värld att upptäcka, och den börjar hos barnen och ungdomarna, både våra egna och dem vi undervisar. Att lära sig kretsloppstänkande genom att knalla till återvinningsstationen och sortera papper och glas är inte att lura barnen, det är att skapa en enkel och tydlig bild av hur en värld där miljötänkandet sätts i främsta rummet kan se ut.

Jordklotet är barnens; vi måste vara varsamma med vad vi lämnar över till dem. Och är vi det inte, kommer de se till att vi blir det.

Att undervisa är alltid att lära män-niskor att tänka, och tänka om.

ur Lärarförbundets Magasin