Ingår i temat
Delat land
Läs senare

Att välja att stanna eller bara bli kvar

I ett samhälle där staden och dess utbud är norm, blir vi alla
konsumenter. Även i skolans värld. Men på landsbygden, där
valfriheten saknas, tvingas vi i stället bli medborgare – vilket
i sin tur håller liv i idén om skolan som en jämlik social miljö. Det skriver författaren Po Tidholm.

19 Nov 2015
Att välja att stanna eller bara bli kvar
"Det milsvida har vi sagt adjö", 30 x 120 cm, akryl och spray på pannå 2010. Bild: Andreas Poppelier

 
Förra vintern var det ont om snöstormar, men genom en av de värsta reste jag till en ort i Västerbottens inland för att prata på en konferens om hälsofrågor. Snöfallet var så tätt att man inte såg plogpinnarna förrän man snuddade vid dem, och med risk för att köra fast gick det inte att sänka farten.
Efter kaffet dagen därpå hade det klarnat och jag skulle prata. Rummet var fullt av välmenande människor, mest kvinnor, som samlats för att förstå varför fler faktiskt mår sämre i Norr­­lands inland än på andra håll i landet. Bortsett från de uppenbara sociala faktorerna finns det ju andra, mer svårbegripliga, meta-fysiska.

När det var min tur berättade jag om mitt arbete som journalist, om vilka frågor jag arbetat med de senaste femton åren. Mitt i en mening kom jag att tänka på en sång jag lyssnat på i bilen, en sång av Johan Airijoki från Malmberget där han sjunger om fyllepromenaden längs Parkgatsleden mellan Gällivare och Malmberget, om känslan av att försöka hitta en gångbar geografisk identitet knuten till en plats som är så svår att begripa för de flesta svenskar i dag.

Jag tänker att landsbygden kan vara en fantastisk plats att leva på, en miljö som skänker en enorm frihet för den som vill kunna bestämma över sitt eget liv, sin egen tid och som vill ha både det lilla sammanhangets intimitet och de stora ytornas autonomi. Men att landsbygden också i någon mån blivit en plats där många känner sig förbigångna och ofria.

Johan sjunger: ”Är jag kvar här eller väljer jag att stanna?”

När jag stannade upp, mitt i en utläggning, och berättade vad Johan Airijoki sjunger tystnade församlingen. Det kan låta banalt i någon mening, men den där strofen skapade ett ögonblick av klarhet i rummet, och nästan samtliga greppade konferensanläggningens pennor och skrev ned den i sina block.

För vad den strofen berättar är ju att den fria viljan kanske inte riktigt existerar på det sätt vi intalat oss i det moderna Sverige. Och att de som inte riktigt kan svara ja på frågan om de gjort ett aktivt val, upplever en inlåsning som mycket väl kan ligga bakom såväl ohälsa som till synes märkliga politiska ställningstaganden.

 

Bild: Andreas Poppelier.

Jag blev påmind om det där igen rätt nyligen när jag pratade inför en samling miljöpartistiska landsbygdspolitiker, att de – just eftersom de upplever att de har ett fritt val – inte känner sig kränkta av en högre dieselskatt eller fler vargar i skogarna. Politiker av alla färger måste lära sig förstå hur marginella politiska beslut får ett högt symbolvärde för dem som känner sig maktlösa inför konsekvenserna. Sverige är inte längre ett land som arbetar för eller ens tror på geografisk jämlikhet.

Jag brukar tänka på det som osynliga gränser som dragits genom landskapet. Står du mitt i en större svensk stad kan du förvänta dig allt en människa kan önska sig. Bredband in i lägenheten, bibliotek och vårdcentraler runt hörnet, nära till BB och akutsjukvård.

Och inte minst all denna valfrihet: tusen varumärken på snarlika produkter, hela världens kök, förskolor och skolor med nya pedagogiska inriktningar, ekologisk mat eller extra hurtig personal.

I en mindre stad får du en del av det där: en inte lika omfattande valfrihet, lite färre, lite sämre restauranger och kanske ett par skolor att välja på.

Sedan reser du ut ur de urbana områdena och hamnar på landsbygden, kanske till en gammal centralort där man under sextio- och sjuttiotalens rekordår samlade all den service man ville att människan skulle ha, men som vittrat sönder nu när skattekraften kollapsat och avfolkningen accelererat. Bor du där kan du vara glad om det finns en enda skola, en mataffär och ett sjukhus tio mil bort. Åker du sedan ut i byarna kan du egentligen inte vänta dig något alls. Ambulans och brandkår tar en halvtimme på sig för att rädda dig undan katastrofer, barnen får gå upp klockan sex och ta bussen till den kvarvarande skolan i centralorten. Bredbandet får byalaget gräva själva.

 

I någon mån framstår en sådan här ordning som naturlig, men fram till för inte alltför länge sedan tänkte vi på ett annat sätt kring stad och land, centrum och periferi. När vi gick in i moderniteten, när vi byggde det så kallade folkhemmet, var regionalpolitikens bärande idé att alla skulle få ungefär samma samhällsservice. Även om du bodde avlägset så kom staten dit och byggde hockeyrink, en skola av gult tegel och satte upp några gatlysen, under vilkas sken bokbussen parkerade en gång i veckan.

Sedan dess har förstås mycket hänt, inte minst har människans krav på bekvämlighet och utbud ökat. Men det har också skett en gradvis nedmontering av det finmaskiga nät av offentlig närvaro som trots allt överlevt. Och det läskiga är att det skett nästan utan någon diskussion eller några parlamentariska överväganden.

Staden är norm nu, platsen där vi alla förväntas vilja leva våra liv. Där finns täthet, kultur, valfrihet både vad gäller produkter och välfärdstjänster. Där kan vi – enligt de rådande idealen – utöva vår konsumentmakt och på så sätt skapa det liv vi vill ha åt oss själva och våra barn.

Men vad som sorgligt nog sker är att marknadsekonomins tillväxtprinciper appliceras där de inte hör hemma. Vi låter lönsamhet och tillväxt bli absoluta mått och glömmer andra kvaliteter som människor kan uppskatta: tystnad, natur, enslighet, frihet och inte minst betydelsen av att vara medborgare.

För ironiskt nog gör just avsaknaden av valfrihet att vi ibland måste bli medborgare i stället för konsumenter. Skolan är ett sådant område: funkar inte skolan på en liten ort måste du ge dig in i den, bråka, ställa krav, engagera dig. Emellanåt, särskilt om du bor på landet, måste du mobilisera alla krafter för att rädda skolan från nedläggning. I sådana situationer bor givetvis en känsla av utsatthet, men också en förståelse för vad demokrati och medborgarskap går ut på.

Det är väldigt sällan landsbygden erbjuder en möjlighet att – i linje med hur samhället byggs om just nu – köpa sig ur uppkomna situationer.

 

En annan aspekt är vilka konkreta konsekvenser det här får för barnen. Många anser att social kontroll är något i grunden obehagligt och inskränkande. Men i ett litet sammanhang som präglas av samarbete och goda värderingar bidrar ju också den sociala kontrollen till något slags fostran. Barnen bli sedda, snällhet lönar sig, dumhet inte. Det behöver inte vara konstigare än så. Idén att skolan kan vara en jämlik social miljö har överlevt på landsbygden, just för att valfriheten saknas.

Det kan också vara ett hårt arbete att leva på landsbygden, och ibland känns möjligheterna att påverka och förändra som fåfänga. För den som valt att vara kvar innebär de rådande strukturerna också en slitsam nednötning av det egna värdet. Man vill veta om man finns, och i så fall var och på vilket sätt. Före moderniteten var den geografiska identiteten den enda vi hade. Varje plats hade sin berättelse – konstruerad förstås – som gjorde anspråk på sanningen. En bit bort, i nästa land, stad, by eller dalgång, bodde de andra.

Sedan tog kanske nationen över, eller klassen, facket eller könet. I Folkhemssverige spreds en myt om homogenitet som dämpade platsens betydelse för identiteten. En grundläggande förutsättning för geografisk identifikation är dessutom att det är den egna blicken som bestämmer – och så är det ju inte riktigt.

I medierna dominerar i stället storstaden med sin mångfald, sitt kulturutbud och sin valfrihet. Där finns möjligheterna till utveckling, självförverkligande och karriär. Det lilla som återstår av lokala medier är hårt slimmade redaktioner som knappt har råd att skriva om tjälskotten och socialnämnderna i sina utgivningsorter, än mindre i de centralorter man fram till nyligen hade lokalkorrespondenter i.

 

Ju mer urbaniserat Sverige blir, desto starkare verkar behovet bli av att definiera landsbygden som en motsats till staden. Både i egenskap av motpol i berättelsen om den moderna nationen och dess agrara ursprung, men också därför att den urbana människan behöver en landsbygd att vila upp sig i, en arkaiserad

Änglagårdliknande plats befolkad av Norrlands Guld-män, älgar och mysiga original.

Urbaniseringen får givetvis genomslag även ekonomiskt. Resurserna samlas i storstadsregionerna, arbetstillfällena ute i landet försvinner och både offentliga jobb och huvudkontor flyttar till Stockholm. Ute i kommunerna får det till följd att inflödet av löneskatter minsk­ar, vilket i sin tur leder till neddragningar i offentlig service, vilket i sin tur gör att kommunens attraktivitet minskar och färre vill bo kvar. Det är en nedåtgående spiral.

De politiska konsekvenserna är mer komplicerade. Svensk regionalpolitik ser inte ut som den brukade. Efter EU-inträdet är det unionen som har makten över jordbrukspolitik och strukturfonder, vilket i någon mån gjort glesbygdens frågor ointressanta för partierna. I brist på nationellt eller statligt intresse har problemen blivit kommunala angelägenheter, och den enda lösningen tycks vara platsmarknadsföring. För att kunna attrahera människor, kapital och företag måste kommunen synas. Den måste förknippas med något. Den måste bli känd, ha en berättelse. Den berättelsen måste förstås vara positiv, vilket får som olycklig konsekvens att en kommun aldrig kan vara riktigt ärlig med sin situation eftersom verkligheten ofta kolliderar med visions- och marknadsföringsarbetet.

 

För kommuninvånarna kan det här bli ytterst förvirrande. Samtidigt som skolor stänger och bussar dras in talar man om den positiva andan och det goda näringslivsklimatet.

Det här dilemmat gör det också svårt för kommuner att kräva sin rätt, att protestera och gnälla, för gör man det får man dålig PR. Alltså går staten fri, trots att den borde ta ansvar för att hela landet ska leva.

Så i slutändan har vi en rätt hopplös situation. Staten bryr sig om städerna, kommunerna måste ljuga för att överleva, storstadsmedierna sysslar med sitt och de lokala medierna monterar ned sina verksamheter. Allt medan illusionen om det fria valet gör att de som stannat kvar betraktas som mindre flexibla, mindre vetande, mindre kompetenta – helt enkelt som lite bakom.

Som om de faktiskt får skylla sig själva.

PO TIDHOLM är journalist och författare med särskilt fokus på glesbygdsfrågor. 2012 gav han ut boken Norrland — essäer och reportage (Teg Publishing) och sedan 2014 driver han även podcasten Norrlandspodden tillsammans med journalisten Sofia Mirjamsdotter.

Alla artiklar i temat Delat land (10)

ur Lärarförbundets Magasin