Läs senare

Alternativt faktum: Donald Trump kan vara precis vad den svenska demokratin behöver

av Helena Reistad
03 Mar 2017
03 Mar 2017
Helena Reistad, chefredaktör. Foto: Linus Meyer

Vi lever alla i våra filterbubblor. Många av oss medelålders akademiker såg det först som ett problem bland ungdomar, som läser dagstidningar i lägre utsträckning än äldre personer och som inte lika ofta tittar på Rapport eller Aktuellt eller lyssnar på Ekot. De får sin världsbild från – vadå – internet?!

Nu är det ett problem för alla. Inte att vi konsumerar nyheter på nätet och i mobilen, givetvis. Men att nätjättar och sociala medier filtrerar vilken information vi får ta del av baserat på vårt beteende och våra vänners beteende på nätet, det är något vi måste bli mycket bättre på att tackla. Att seriösa avsändare blandas med oseriösa, huller om buller, gör det hela svårare. Ja inte bara det, hela samtalsklimatet i västvärldens demokratier kan nog sägas ha förändrats. Hur hanterar vi det?

I min egen filterbubbla har jag den senaste månaden fått hundratals kommentarer på temat ”alternativa fakta”, ett uttryck som spreds viralt efter att Donald Trumps rådgivare Kellyanne Conway försökt bortförklara felaktiga påståenden av Vita husets presschef. Folk i min bekantskapskrets delar satirklipp från Youtube, teckningar och artiklar. Det mesta är roligt, annat är klokt och upplysande. Allt är oroande. Ibland, tänker jag, kanske det är så illa att det måste till en Kellyanne Conway som säger precis som det är, att vi blivit serverade ”alternativa fakta”, för att tillräckligt många av oss ska fästa blicken på dem och utmana dem.

Det är inget nytt att makthavare ljuger, eller att desinformation används för att manipulera människor inom och utom det egna landets gränser. Fråga en historielärare nära dig. Men för varje generation måste medvetenheten skapas och den kritiska blicken tränas.

Hur många kom till presidentinstallationen i Washington DC den 20 januari? Spelar det någon roll? Kanske inte. Men spelar det roll vad våra makthavare säger och om de talar sanning eller inte? Ja, naturligtvis. För plötsligt handlar det om helt andra saker. Är människafns negativa påverkan på klimatet en myt? Är alla syrier potentiella terrorister? Ägde Förintelsen rum?

inte komiskt med ”alternativa fakta”. Vissa saker är inte möjliga att förhandla bort eller tycka olika om. Men hur vet man vilka dessa saker är? Det är här kritiskt tänkande och källkritik kommer in i bilden.

Det är inte enkelt. För det räcker inte med att tänka kritiskt; det finns flera näraliggande frågor som komplicerar bilden. Det är exempelvis ett stort problem när politiker på hög nivå försöker underminera seriösa medier och granskande journalistik. Donald Trump har länge hävdat att media i USA far med osanningar och underlåter att rapportera exempelvis brottslighet eftersom medierna har sina egna dunkla agendor. I Europa bygger den högerpopulistiska retoriken på delvis samma budskap och flera europeiska partiledare har en liknande syn på etablerade media. Ledande representanter för Sverigedemokraterna har länge uttryckt den sortens åsikter. I Polen ändrades lagen 2016 så att regeringen ska kunna kontrollera statliga medier. Polen är ett grannland och ett EU-land. De som vill blanda ihop källkritik med mediekritik har stora möjligheter och mycket inspiration att hämta.

Ett annat problem är den ökade misstron mot experter. I Vetenskapsradions veckomagasin den 10 februari resonerar Ulrika Björkstén kring det i en intressant krönika. Vi är ju beroende av experter inom nästan alla områden i livet, från förlossningar till flygplansturer. Det är svårt att hävda något annat. Och, fortsätter hon: ”Att vetenskapen fortfarande har en särställning som kunskapsproducent bygger på att man etablerat regler för hur kunskapssökandet ska se ut, och för att varje vetenskapare förväntas kunna redovisa att reglerna följts.” Men hon menar också att experter måste tåla att ifrågasättas av oss alla, och vi måste ständigt ställa många olika sorters frågor till dem. Bara så kan vi skilja på expertkunskap och ren retorik, menar Ulrika Björkstén. Och så är vi tillbaka till den källkritiska medvetenheten.

Med alla dessa komplexa frågor att hantera, och med filterbubblorna som snävar in vårt perspektiv: Ska vi vara oroliga för våra barn och ungdomars medievanor? Kanske, kanske inte. Den dagliga läsningen av papperstidningar minskar, enligt Statens Medieråds rapport Ungar & medier från 2015. Men nyhetskonsumtionen minskar inte. Den har bara, som jag skrev inledningsvis, flyttat till internet i allt större utsträckning. Enligt samma rapport anser ungdomar dock att tv, papperstidningar och radio är de mest tillförlitliga källorna. De får också svara på frågan: ”Om två sajter på internet beskriver samma sak och du upptäcker att det de säger inte stämmer överens. Vad gör du då?” Nästan 60 procent svarar att de då försöker hitta mer information från andra sajter och väldigt få svarar att de bara hämtar information från en enda källa.

Det tycker jag är hoppingivande. Det är ju en av de mest fantastiska sakerna med internet: Att vi kan använda det för att kolla fakta. För att leta originalkällor. För att se den där nyhetssändningen från CNN eller BBC eller Al Jazeera om vi inte tycker att vi får veta tillräckligt i svenska medier.
Vi kan skicka vidare tveksamma klipp och be om andras åsikt. Så om internet är en effektiv kanal för att sprida desinformation, är det också ett ovärderligt medel för att granska och dubbelkolla.

Vi har härligt ifrågasättande ungdomar som är mindre auktoritetsbundna än tidigare generationer. Vi har källkritik inskrivet i läroplanen. Vi har er lärare och förskollärare som jobbar utifrån läroplanens värdegrund varje dag. Vi har många seriösa experter med belägg för sina påståenden. Vi har bra, trovärdiga medier som inte vill delta i ryktesspridning och desinformation – och medborgare som uppskattar dem och ändå fortsätter att ifrågasätta. Det är så som det ska vara.

Donald Trump och hans stab kan ha triggat någonting, en medvetenhet om skillnaden mellan fakta och tyckanden. Men vår demokratis räddning, den måste vi själva stå för. Fortsätt ifrågasätta. Fortsätt reagera. Fortsätt ge våra barn och unga redskapen de behöver för att kritiskt granska den värld som omger dem.

ur Lärarförbundets Magasin