Läs senare

Allas vyer måste vidgas

Jämställdhetsprojektet Vidgade Vyer förändrade både synsätt och arbetssätt för de pedagoger som deltog. Från att bara ha sett enskilda barn började de också se kön. Eller som en förskollärare i projektet uttryckte det:
– Man kan inte behandla alla lika. För då behandlar man dem inte lika.

20 Nov 2003

Många trodde att de redan arbetade jämställt. Men snart insåg de att de inte gjorde det. Den självrannsakan som det jämtländska jämställdhetsprojektet Vidgade Vyer innebar gjorde att de började se på sig själva och sin egen verksamhet med andra ögon.

  – Man känner att man har blivit annorlunda. Man tänker och ser saker annorlunda.

  – Man har ögonen öppna på ett helt nytt sätt. Och låter inte saker passera på samma sätt som förut.

  – Det är klart man förändras. Och inte bara i jobbet. Man kan ju inte förändras här och sedan stänga dörren och gå hem som om ingenting har hänt.

  – Förut var alla bara barn på något sätt. Nu är de pojkar och flickor. Man har fått ett perspektiv till.

Så uttrycker sig några av de pedagoger som deltog i Vidgade Vyer. Och att arbeta med jämställdhetsfrågor på det sätt man gjorde inom projektet innebär med nödvändighet ett förändrat synsätt, menar Britt-Marie Berge, docent i pedagogik vid universitetet i Umeå och vetenskaplig ledare för projektet:

  – Det handlar om att få syn på sig själv i de här processerna, att kunna distansera sig och se nya saker. Sedan får man steg för steg försöka förändra och bli mer och mer medveten.

Forskare och lärare forskar tillsammans
Vidgade Vyer var ett så kallat aktionsforskningsprojekt, det vill säga att forskare tillsammans med lärare utforskar en bestämd aspekt på den egna verksamheten i syfte att uppnå konkreta förändringar. I det här fallet utifrån uppdraget i förskolans och skolans läroplan att verka för jämställdhet mellan könen.

Fem arbetslag – från början sex men ett arbetslag hoppade av i ett tidigt skede – från förskolor och skolor i länet deltog. Projektet sträckte sig över ett och ett halvt år.

Tre treminer är egentligen ett minimum om man ska få igång någonting i ett projekt, menar BrittMarie Berge. Förändringsarbete måste få ta tid. Hon hade tidigare arbetat med ett treårigt genusprojekt i en skola och använt just aktionsforskning som metod för att initiera ett förändringsarbete.

Hennes uppdrag i Vidgade Vyer omfattade kontinuerlig handledning samt utbildning i aktionsforskning. Deltagarna fick teoretiska verktyg – bland annat Sandra Hardings teorier om makt och kön och Berit Ås härskartekniker – för att studera och på sikt förändra såväl förhållningssätt som arbetssätt. De använde dagböcker, en privat och en gemensam, för att dokumentera arbetet och videokamera för att kunna titta på samspelet mellan barnen men också mellan barn och vuxna. Allt med sikte på förändring.

Aktionsforskning bra för förskolan
Men för att kunna förändra någonting måste man först bli medveten om vilka föreställningar som styr ens eget handlade, menar Britt-Marie Berge:

  – Vi har ju alla olika utkikspunkter i tillvaron och ser därför olika saker. Den egna bilden av verkligheten måste provoceras. Sedan gör man, vad vi kallar, ett perspektivbyte. Det är ett sätt att förstå att min bild av verkligheten visserligen är okej men det finns också många andra sätt att se på ett och samma fenomen.

Själva poängen med aktionsforskning är att få upp så många bilder av verkligheten som möjligt. I traditionell forskning är det ju snarast tvärtom, säger Britt-Marie Berge:

  – Ju fler observatörer som ser samma sak desto sannare är det. Men så är det inte inom aktionsforskning.

Jägargårdens förskola ligger i Torvalla i utkanten av Östersund. När förskollärarna Kerstin Falk och Marie-Louise Ewald gick in i Vidgade Vyer arbetade de tillsammans med en annan kollega. Thomas Andersson, som också är förskollärare, kom in i arbetet när ett halvår återstod av projekttiden. Men sedan dess har de arbetat tillsammans och ser det som en stor fördel.

  – Vi har kunnat fortsätta med vårt arbetssätt, säger Kerstin Falk. Det har även skapat ett öppnare diskussionsklimat när det gäller andra saker.

Jämställdhetsarbetet har lett till att de börjat arbeta med frågor som exempelvis demokrati och rättvisa.

  – Vi har försökt att komma igång med ett demokratiråd för våra barn, berättar Marie-Louise Ewald. Vi sätter oss var fjortonde dag och pratar om vad de tycker är bra och dåligt och vad de vill att vi ska göra. Vi vill att de ska lära sig att våga säga vad de tycker.

Alla tre menar att aktionsforskningen som metod gav dem nya verktyg att arbeta med i den dagliga verksamheten. Den passar förskolan eftersom den är inriktad på förändring.

  – När man väl har hittat vad man ska jobba med så gör aktionen att det blir väldigt konkret, säger Thomas Andersson. Men man får förstås inte vara rädd för förändring.

Skilda pojk- och flickbord gav flickorna mer plats
Dagböckerna och videokameran blev viktiga redskap i processen. Genom dagböckerna började de se mönster de inte tidigare sett. Med hjälp av videokameran studerade de matsituationerna.

Just i samband med måltiderna fanns problem, tyckte de. Pojkarna tog allt utrymme, flickorna fick stå tillbaka. De försökte skapa en bättre balans men det ville sig inte riktigt.

  – Det är svårt att vid ett blandat bord låta flickorna ta för sig om man samtidigt ska be pojkarna vara tysta, säger Kerstin Falk. Det blir liksom två budskap på samma ställe.

Därför beslöt de att ha skilda pojk- och flickbord. Det gav resultat; flickorna började ta för sig och vågade prata på ett annat sätt, pojkarna dämpade sig och började till och med hjälpa de mindre barnen vid sina bord.

  – En del av flickorna som varit ganska tysta tidigare sken över hela ansiktet när de fick sitta ifred, berättar Marie-Louise Ewald.

  – De började till och med stöka till som de inte gjort förut, lägger Thomas Andersson till. Och vi lät dem göra det.

Efter en tid återgick man till blandade bord. Det fungerade bra. Men nu har man åter delat upp barnen på pojk- och flickbord för att ge flickorna mer utrymme.

Ett förändringsarbete måste hela tiden hållas levande, säger Britt-Marie Berge. Goda resultat i början av ett projekt får inte leda till att man permanentar en viss slags pedagogik. Könsuppdelade gruppper är ett sådant exempel:

  – Tanken är ju att det ska ske saker i de olika grupperna för att det i sin tur ska ske andra saker när de sedan är tillsammans, säger hon. Permanentar man då skilda pojk-och flickgrupper så händer ingenting nytt. Då förstärker man bara åtskillnaden – och det skapar nya hierarkier.

På Bredgårdsskolan i Strömsund, ett tiotal mil norr om Östersund, medförde projektet att tre stora pojkar gick in i en regelrätt maktkamp med den kvinnliga personalen. Pojkarna dominerade gruppen och när deras utrymme begränsades för att ge resten av pojkarna och flickorna mer plats gick de till motattack.

  – De ville ju ha kvar sitt utrymme, säger fritidspedagogen Susanne Hjortsberg. De var charmiga och trevliga mot vuxna och vana vid att ingen vuxen därför ingrep mot dem. Men de tog ju utrymme på någon annans bekostnad.

Pojkarna agerade när ingen såg på
Pojkarna ignorerade de vuxna, de använde till och med våld och mobbning för att behålla sin makt i gruppen.

  – De gjorde det oftast när de trodde att vi inte såg, fortsätter Susanne Hjortsberg. Och när vi såg något genom fönstret låtsades de att de skojade. De använde också hot ”säg ingenting till en vuxen för då…”

Hela maktkampen accelererade under projektets gång. Till slut blev det även starka föräldrareaktioner.

  – När det kulminerade runt jul var det jättejobbigt, minns barnskötaren Carina Andersson. Vi var helt slut.

Men sedan vände det. De hade bra stöd från kollegor och arbetsledning. Träffarna inom projektet betydde också mycket i arbetet att komma vidare.

  – Det tog mycket tid och kraft, säger Carina Andersson. Vi kom framåt – men länge gick det med myrsteg.

Tack vare projektet lyckades man bryta ett mönster som man tidigare inte ens varit riktigt medveten om. Det gav flickorna – och de tysta pojkarna – mer utrymme. Och det gav personalen viktiga lärdomar.

Susanne Hjortsberg och Carina Andersson har inte fått möjlighet att arbeta vidare i samma arbetslag efter projekttiden. Men synsätt och till en del också arbetssätt har de försökt att föra med sig in i sina nya arbetslag.

  – Jag märker att jag arbetar mer aktivt med att peppa tjejer i dag, säger Susanne Hjortsberg. Och att försöka vidga killarnas perspektiv.

Det hade jag nog inte gjort om jag inte varit med i projektet.

  – Själva synsättet har jag med mig, säger Carina Andersson. Jag tänker på ett annat sätt nu. Men jag har bytt arbetslag varje år så det är svårare när det gäller arbetssättet.

Svårt sprida idéerna på hemmaplan
En av tankarna bakom Vidgade Vyer var att deltagarna i projektet skulle bli så kallade piloter, det vill säga fungera som resurspersoner i den egna förskolan eller skolan och i den egna kommunen. Men så har det inte blivit.

  – Vi har varit i Stockholm och presenterat projektet. Nu har Göteborg hört av sig. Vi har till och med varit i USA och berättat om det, säger Marie-Louise Ewald på Jägargårdens förskola:

  – Hittills har vi inte ens presenterat det jobb vi gjort i vår egen skola i området. Men nu ska vi äntligen få göra det.

I Strömsund är erfarenheterna liknande. Susanne Hjortsberg har varit på lärarutbildningen i Härnösand och berättat om projektet. Nyligen var hon i Sundsvall och gjorde samma sak. De har också haft några studiedagar inom den egna enheten men ingenting på andra orter i kommunen.

  – Det är synd att man inte tar tillvara våra kunskaper inom kommunen, säger Susanne Hjorsberg. Det har ju ändå kostat en slant att låta oss vara med i projektet.

Men det värsta var männens agerande under en av de studiedagar som ordnades, berättar Carina Andersson:

  – Några av de få män som var där satt längst bak i lokalen och pratade med varandra och beställde material i kataloger. Det fanns till och med de som vräkte ur sig taskiga kommentarer och förlöjligade oss. Och det var kollegor – som man trodde att man kände.

Susanne Hjortsberg tillfogar:

   – Vidgade Vyer kan ju inte bara handla om att vidga flickornas och kvinnornas vyer – utan också pojkarnas och männens. Alla vyer ska vidgas.

Det ursprungliga initiativet till Vidgade Vyer kom från länsstyrelsens jämställdhetsråd i vilket man bland annat samarbetar med kommunerna i Jämtlands län. Jämställdhetsarbetet med yngre barn i förskola och skola angavs som ett särskilt viktigt område. I projektet satsades såväl regionalpolitiska medel som EU-pengar.

Kommunerna tar inte jämställdhet på allvar
Jeanette Boog-Harvard, som är jämställdhetsdirektör på länsstyrelsen, ser projektet i sig som mycket lyckat. I en utvärdering som Mitthögskolan genomförde skriver Joakim Molander att Vidgade Vyer är ett av de bäst fungerande projekt han över huvudtaget stött på. Men han är kritisk till uppföljningen av projektet.

Jeanette Boog-Harvard anser inte heller att kommunerna har tagit sitt ansvar när det gäller uppföljningen, det vill säga att använda de pedagoger som ingått i projektet som resurspersoner.

  – Vi har levt i tron att eftersom kommunledning och skolledning har sanktionerat projektet så skulle de också ta ett ansvar för fortsättningen. Men det gör de inte.

Hon är inte säker på att man från kommunledningarnas sida tar jämställdhetsuppdraget på allvar.

  – Kanske tar man för givet att skolorna fixar det själva, säger Jeanette Boog-Harvard. Många på ledande nivåer förstår inte att det är frågor som måste drivas – de drivs inte av sig själva.

Hon hoppas att det ska bli möjligt att satsa ytterligare pengar i ett uppföljningsprojekt till Vidgade Vyer:

  – Jag skulle vilja se en frikoppling av några personer som har varit med. De skulle kunna fungera som vägledare och inspiratörer för att sprida det här arbetssättet. Helst skulle jag se att de frikopplades helt under en tid. 

Fotnot: Projektet Vidgade Vyer, som pågick mellan 1999 och 2001, finns dokumenterat i rapporten Kunskap bryter mönster – aktionsforskning är verktyget utgiven av Umeå universitet, Kommunförbundet Jämtlands län samt Länsstyrelsen Jämtlands län. Rapporten kan beställas på www.z.lst.se/jamsthet

Joakim Molanders utvärdering ingår i rapporten Utvärdering av projektet Skolresan går vidare… och är utgiven av Institutet för utvärderingsforskning vid Mitthögskolan i Härnösand.

Alla artiklar i temat Genus – om kunskap och kön (11)

ur Lärarförbundets Magasin