Ingår i temat
Vetenskaplig grund
Läs senare

Alla tar ansvar för skolans utveckling

Hur arbetar man praktiskt för att sprida forskning och följa vetenskapliga metoder
i en grundskola? Milena Lampret, rektor på Töllsjöskolan, har hittat sätt som fungerar. Men det ställer höga krav på lärarna och hennes eget ledarskap.

08 Mar 2015

Bild: Nicke Johansson

Varje tisdag och torsdag har lärarna på Töllsjöskolan pedagogiska konferenser. I en eller två timmar pratar de enbart pedagogik och skolutveckling. Rektor Milena Lampret håller oftast i mötena.

– Jag prioriterar att vara pedagogisk ledare, för jag tycker att det är viktigt, säger hon. Min chef ser och förstår vilket stöd jag behöver, till exempel personal på kontoret som kan hjälpa till med administration. Men jag har också en tydlig struktur. All personal vet vilka ansvarsområden de har, vilka rutiner som gäller och vad jag vill att de ska fokusera på.

Hon har genomfört ganska stora organisatoriska förändringar under sina tre år som rektor. Till exempel undervisar lärarna enbart i de ämnen de har behörighet i. Eleverna får alltså redan i lågstadiet träffa olika pedagoger i olika ämnen. För att uppmuntra samarbete har lärarna inom varje ämnesområde gemensam planeringstid när eleverna har musik, slöjd eller idrott. Man hjälps också åt att rätta nationella prov.

Just nu pågår ett omfattande arbete med att utveckla entreprenöriella kompetenser hos både lärare och elever. De ska öva sig i bland annat nyfikenhet, kreativitet, kommunikation, samarbete, självtillit, ansvar och mod att ta risker.

– Alla skolor ska jobba med det här, men jag upplever att få gör det, säger Milena Lampret.

Hennes mål är att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund. En förutsättning är att rektor och lärare håller sig uppdaterade med ny forskning. På bordet i konferensrummet ligger en stor hög med böcker. Förutom skollagen och Forskning för klassrummet är det Christian Lundahls Bedömning för lärande, Helen Timperleys Det professionella lärandets inneboende kraft och Dylan Wiliams Att följa lärande: formativ bedömning i praktiken.

– De här har jag på nattduksbordet också, säger Milena Lampret. Det finns fruktansvärt mycket forskning, så det krävs att man letar aktivt. Jag är dagligen inne på Skolverkets hemsida. De har redan sållat åt oss. Jag tar lite pusselbitar här och där. När jag själv hittar något intressant brukar jag skicka det vidare till Anna och Lina för att se vad de tycker.

 

Bild: Nicke Johansson.Anna Backström och Lina Andersson är förstelärare och tillsammans med rektorn bildar de ”Lilla ledningsgruppen”, en skämtsam intern beteckning som de absolut inte vill skylta med. Men den utgör en viktig del i organisationen som gör det vetenskapliga arbetssättet möjligt.

Lina Andersson tycker att hon har fått större möjligheter att prova nya saker när samarbetet blivit tätare mellan lärarna. Hon vågar mer.

– Till exempel gjorde vi filmer med Ipads med sexorna. Ett sådant projekt hade jag inte satt i gång ensam.

Anna Backström har märkt att sammanhållningen blivit bättre.

– Ingen värnar längre om ”sin” klass. Alla tar ansvar för hela skolan.

Temat för dagens pedagogiska konferens är jobbskuggningen som alla haft två veckor på sig att genomföra. Lärare i mellanstadiet har besökt kollegor i lågstadiet och tvärtom. Att öppna dörrarna till klassrummen, studera varandras undervisning och reflektera över hur den kan utvecklas är en populär och beprövad metod för kollegialt lärande.

– Vi utvecklas genom att visa hur vi arbetar, förklarar Milena Lampret.

 

Den här gången har lärarna fokuserat på var sin utvald entreprenöriell nyckelkompetens. Efter en kort samling delar de upp sig i par för femton minuters feedback. Svensklärarna Marylill Nätt Mönsmo och Ingela Thorberntsson har följt varandras arbete under en lektion och skrivit en rapport på en A4-sida. Först läser de hela texten högt, sedan går de igenom checklistan punkt för punkt.

Ingela Thorbentsson hade kommunikation som kompetensområde. Marylill Nätt Mönsmo hyllar hennes inlevelsefulla insats med en handdocka. Tvåorna fick förklara ”Läsfixarna” för nallen, som helt saknade förkunskaper om lässtrategier. Det gjorde eleverna aktiva, nyfikna och inspirerade.

– Jag kom att tänka på att läraryrket också är en roll man spelar, säger Marylill Nätt Mönsmo.

Hon såg hur barnen på ett naturligt sätt kommunicerade med dockan.

– Det märktes att de tyckte att lektionen var kul och spännande, säger hon.

Det som saknades var eventuellt kommunikation mellan eleverna, tycker Marylill Nätt Mönsmo. Ingela Thorberntsson håller med.

– Jag har velat utveckla boksamtalen i klassrummet, förklarar hon. Handdockan har fått barnen att prata på ett nytt sätt, men kanske inte med varandra så mycket.

 

Marylill Nätt Mönsmos lektion handlade om miljöbeskrivningar och hölls i årskurs sex. Kompetensen hon valt är samarbete. Eleverna jobbade därför två och två och skulle beskriva specifika miljöer för varandra, utan att nämna vissa centrala ord, som ”regn” eller ”eftermiddag" trots att de var viktiga för sammanhanget. På så vis tvingades de anstränga sig extra mycket för att variera språket.

– Du är strukturerad, tydlig, lugn och saklig. Dessutom ler du och ser vänlig ut. Det märks att du trivs och det fick eleverna att trivas också, säger Ingela Thorberntsson.

Marylill Nätt Mönsmo skrattar.

– Det tänker man ju inte på själv! Hur man ser ut i klassrummet! De enas om att det är viktigt för stämningen. Ingela Thorberntssons enda kritik handlar om hur lektionen avslutades.

– Du sa inte ”hejdå”. Det brukar jag alltid vara noga med.

Marylill Nätt Mönsmo tog sin lärarexamenför några år sedan och Töllsjöskolan är en av hennes första arbetsplatser.

– Jag har längtat efter det här! säger hon. På vfu:n fick jag filma mina egna lektioner. Det var jättelärorikt. Jag hörde hur jag betonade ord, såg hur jag rörde mig i klassrummet och upptäckte att vissa elever fick mer hjälp än andra. Det här påminde om det.

 

Milena Lampret har tagit intryck av den nyzeeländska forskaren Helen Timperleys ”kunskapsbildande cykler”, en vetenskaplig modell som ska säkerställa att lärarnas fortbildning förbättrar elevernas resultat (se sidan 50). Enligt den ska man alltid inleda ett utvecklingsarbete med att utomstående experter hjälper till att analysera verksamheten. När personalen på Töllsjöskolan hade bestämt sig för att arbeta med entreprenöriellt lärande kontaktades Navet Science Center i Borås, som hjälpte dem att komma igång. Nu är de inne i den sista fasen i cykeln, då de ska utvärdera om och i så fall hur eleverna uppfattat förändringen. Milena Lampret har förberett en enkätundersökning som lärarna ska genomföra i sina respektive klasser. Men det innebär inte att arbetet avslutas.

– Vi ska fortsätta att jobbskugga varandra en gång per termin, säger hon.

 

Nästa projekt blir en studiecirkel kring Dylan Wiliam. Alla lärare fick hans bok om formativ bedömning i julklapp. Rektorn och förstelärarna läste den under lovet och har fört diskussioner om vilka delar som är relevanta för skolan just nu. Tidigare har de haft en liknande studiecirkel med utgångspunkt i Christian Lundahls Bedömning för lärande, som blev lyckad. Milena Lampret tycker att det är ett bra sätt att sprida forskning på. De brukar hinna diskutera ett eller två kapitel per månad.

– Det får ta så lång tid som behövs. En termin eller ett år. Det vet jag inte i förväg.

Hon poängterar att storleken på skolan underlättar sådana här initiativ. Totalt finns det 107 elever i årskurs F–6, snittet ligger på 15 barn per klass. Men det krävs ändå målmedvetenhet för att engagera lärarna.

– För att alla ska läsa måste jag ge förutsättningar, mål och syfte. ”Om två år – då ska vi vara här.” Alla ska veta vilka frågor vi ska diskutera så att de kan förbereda sig. Jag är tydlig med att vi äger vårt eget utvecklingsarbete. Vi hoppar inte på kommungemensamma fortbildningar, som Mattelyftet. Åtminstone ifrågasätter vi vad den typen av satsningar ger oss.

Det märks att det finns ett ömsesidigt förtroende på skolan, speciellt mellan rektorn och förstelärarna. Men i början utmanade Milena Lamprets kravfyllda ledarstil personalen.

– Du ville att jag skulle strunta i matteboken och helt utgå ifrån målen i stället, minns Anna Backström. Det kände jag mig inte alls bekväm med. Det tog nog ett år att vänja sig.

Alla artiklar i temat Vetenskaplig grund (9)

ur Lärarförbundets Magasin